”Jag går mot döden var jag går.”
”Beröva en människa hennes undanflykter och hon blir galen och börjar slå vilt omkring sig.”
Den insiktsfulla kommentaren från Gustav Adolf Ekdahl i Ingmar Bergmans hyllade film ”Fanny och Alexander” kan tyckas märklig på Askonsdagen, men det är precis detta vi nu skall göra: rycka undan alla våra undanflykter och ställa hela vår mänskliga existens i den blixtbelysning som de bevingade orden ”Kom ihåg att du är dödlig”, kanske ännu klarare uttrycker. Innan vi går in i Fastetidens andliga och kroppsliga kamp, där vi, i Jesu liv och i vårt eget, tvingas möta ondskans uråldriga ansikte och nästan känna den gamle drakens flåsande och kväljande andedräkt i vår nacke, så får vi allra först, i Askonsdagens starka och närgångna rit, alla våra undanflykter bortdragna från under våra fötter.
Livet här är tillfälligt, skört och instabilt. ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli stoft”, säger prästen vid korstecknandet i Askonsdags-mässan. Kanske kan vi, en del av oss, nästan hela livet, sådär halvt om halvt förtränga det, men det kommer alltid tillfällen, förr eller senare i våra liv, då döden plötsligt ger sig till känna på ett mer påträngande sätt, då de där smygande och ångestfyllda frågorna som vi så många gånger trängt långt tillbaka i vårt sinne, med ens aktualiseras. Nu står de där med en gång framför oss, i all sin hotfullhet, och vi märker att vi egentligen är nakna, oskyddade, berövade alla undanflykter.
Döden brukar förbli en av livets hemligheter, den största gränsövergången, som ofta lämnar oss förvirrade, osäkra, rädda och t o m skräckslagna. Det enda som vi i livet kan vara helt säkra på, brukar också vara det som medför den största osäkerheten. Större delen av de flesta människors liv brukar gå åt till att skapa undanflykter inför döden och att med alla till buds stående medel hålla sin egen dödlighet på flera armlängders avstånd.
I inledningen av Stora Fastan finns inga avstånd! Kyrkan rycker bort livets alla undanflykter, gör en obarmhärtig omprioritering av våra liv och tecknar med osedvanlig klarhet ett kors av aska i våra pannor och säger alltså utan några som helst krusiduller: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli stoft.” Men det är menat som en själens work-out, en övning inför vår prövning och ett sätt att förbereda och stärka den kristne inför vår själs allra största gränsövergång; vandringen från död till liv. Den vandringen är vi alla kallade att ge oss ut på, oförberedda eller förberedda. Askonsdagen är en del av den Kyrkans stora själsliga överlevnadskurs som så många behöver men så få söker, för vi vet hur det är: ”Beröva en människa hennes undanflykter och hon blir galen och börjar slå vilt omkring sig.”
När man till vanliga, söndersekulariserade postkristna nämner ordet Fastetid, så brukar reaktionerna vara i huvudsak två. Endera förstår man ö h t inte ordet och begreppet och har heller inga direkta associationer till vad det skulle kunna tänkas innebära för en själv. Man lever sitt liv i godan ro, äter och dricker och tar dagen som den kommer, och överlämnar fastandet till vegetarianer, hälsofreaks, anorektiker och diverse överandliga rymdkadetter.
Den andra reaktionen, som är mycket obehagligare, och som man tyvärr nu också möter allt oftare inom Kyrkan, är mer präglad av harmsenhet och den aggressivitet som bara ett dåligt samvete och ett vilset hjärta kan framkalla, den andliga sorg som göms bakom ett ifrågasättande och förringande av en omistlig del av det kristna livet. ”Fastar du verkligen på riktigt?" "Är du from, eller?" "Vill du få alla andra att framstå i en sämre dager, eller?" "Vem tror du att du är – Jesus?" Svaret på den sista frågan är: Självklart! Självklart tror jag det! ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig”, (Gal. 2: 20) säger aposteln, och om det inte är meningen att vi skall växa till Kristuslikhet, ja, i själva verket bli ett med Honom, så har då åtminstone jag missförstått hela poängen med kristen tro! Men i så fall är jag ju i gott sällskap med apostlar, martyrer och alla kyrkofäder!
Vad alla dessa Kyrkans heliga män och kvinnor dessutom visste, var att vägen genom Kristus till Gud, ofta, för att inte säga alltid, går genom fasta (och då inte endast den kroppsliga, som ju bara är ett yttre tecken på ett inre förhållningssätt), genom bön och genom besinning av att det är Gud som uppehåller våra liv och aldrig vi själva. Vi är skapade som sammansatta varelser av kropp, själ och ande och fastar gör vi i alla dessa komponenter, för att rena hjärta och buk, från denna världens slaggprodukter. Inte bara våra hjärtan och sinnen kan bli nedtyngda av livets bekymmer och omsorger (jmf. Luk. 21: 34a) och det alltför goda livet, som vi i vår del av världen så ofta tar för givet; våra kroppar kan också förslöas och liksom sätta sig i jäsning i en sådan nedåtgående spiral. Under Fastetiden sörjer vi denna vår oförmåga till rätta prioriteringar i våra liv, och insikten smärtar oss, att ju mindre en människa har med Gud att göra, desto bättre är hon ofta i sina egna ögon. Men vår egen självpåtagna fromhet och godhet är ofta bara ännu en tagg i Kristi törnekrona!
Fastan är tårarnas tid, de tårar som är en Guds gåva för att göra oss seende. En andlig författare i vår egen tid utvecklar det så här: När vi på allvar ser vår egen halvhet och ljummenhet, att begären ofta är långt starkare än kärleken i våra liv – hur skulle vi kunna annat än gråta? Men det är inte en gråt som leder till dysterhet och bedrövelse. Tårarna renar blicken och skänker större klarsyn. Dess sorg är därför oskiljaktigt förbunden med hoppet och den tröst det ger. När öknens eremiter gråter över sig själva är det inte ett ältande av enskilda synder; det är en sorg över det faktum att vi är syndare. Världen har förlorat sitt ursprungliga tillstånd av renhet. I Kyrkans fastetider får denna sorg konkreta uttryck. Vi avstår något litet, av insikt om hur ofta begären kvävt den goda frukten i våra liv, för att återvinna det som gått förlorat. Men vi avstår också i solidaritet med våra bröder och systrar över hela jorden som dagligen ser paradisets tillslutna portar speglade i tomma matskålar och stumma lidanden…Fyrtio dagar att tömmas på splittret. Ett reningsbad för sinnena. En lättnad för tunga och buk. Till dess den Andre avtecknar sig, avklarnad, inför en stadig blick.
”Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp”, (Matt. 6: 22b-23a) säger Han, den Andre, vår Herre Jesus Kristus, som känner vår mänskliga natur bättre än någon annan, och Han tillägger: ”Saliga de renhjärtade, ty de skall se Gud.” (Matt. 5: 8) Renhjärtad är endast den som kan se igenom världens alla undanflykter, som kan uthärda att berövas alla sina egna undanflykter, och som medveten om sin egen oförmåga till självfrälsning kan stå med ansiktet rakt mot dödens ofrånkomlighet och evighetens dom med en enda mening på sina läppar: ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma Dig över mig, syndare!” Renhjärtad är den som tar Kristi kors på sig, bär det med stolthet och glädje och för hela världen blir ett synligt, kroppsligt tecken på att det är Gud och inte vi själva som håller våra liv i Sina händer.
Så börjar då alltså Kyrkans Fastetid med något som är så långt ifrån en mjukstart som man nu ö h t kan tänka sig! Jag inför evigheten står. Jag går mot döden var jag går, med orden i den gamla svenska psalmen 619, den psalm som nuförtiden ofta får folk att rygga tillbaka, just för att man bara tänker på de första raderna och glömmer de underbart vackra och trosstärkande rader som sedan följer: Jag går med Jesus var jag går./Han vandrar vid min sida./I kamp och strid Hans hjälp jag får/och hjälp när jag får lida./Hans spår jag ser i tro/och sätter där min fot./Om vägen än blir tung och svår,/jag går med Jesus var jag går. (Sv.ps. 619:2)
Jesus är på väg till Jerusalem. Vart är vi på väg? Vart är du på väg? I en gammal legend berättas om hur Petrus på flykt ut ur Rom, undan förföljelserna, möter den uppståndne Jesus vid stadsporten, på väg in i Rom. Petrus faller ner inför sin Frälsare och ställer frågan: ”Quo vadis, Domine?” ”Vart går Du, Herre”? Och Jesus svarar Petrus: ”Jag går för att ännu en gång korsfästa mig för dig!” Petrus förstår, vänder med ett styrkt och helat hjärta och med en renad blick, tillbaka in i Rom, mot sitt martyrium och mot sin frälsnings krona. ”Den som vill följa mig…måste ta sitt kors och följa mig”, säger vår vägvisare, Jesus Kristus, när Han möter oss i Stora Fastans port, och så tillägger han, berövande oss våra undanflykter: ”Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?” (Matt. 16: 24-26b)
Vi behöver nog inte möta Petri martyrium här i vårt land, även om det fortfarande är en verklighet för många av våra systrar och bröder utöver världen. Fastan är en västanfläkt i jämförelse med sådant, men hys ingen tvekan – det är fortfarande vår frälsnings krona som vi går att erövra! Vårt eviga liv med och i Gud är det som står på spel, men vi köper lotter och andelar i detta timliga och förgängliga jordelivet. Med ett sådant synsätt, är det mer än förståeligt att de flesta ryggar för den ovannämnda psalmen, då den i sin inledning så klart beskriver både deras aktuella situation och deras framtid. Jag går mot döden var jag går,/och snart skall den mig hinna./Jag ej en dag, en timme får/där jag kan trygghet finna./Ett flyktigt andetag,/så slutar livets dag. Där slutar man ofta – och där slutar det oftast också för dessa människor, skulle man kunna tillägga!
Men där slutar inte kristen tro, där börjar den! När vi tar Askonsdagens kors, Kristi kors, på oss och vandrar upp mot Jerusalem med alla Hans lärjungar, så vet vi, till skillnad från Hans lärjungar då, att vägen inte slutar vid korset. Vi vet att den ljusomstrålande Påsken, Herrens Påsk, ligger vid Stora Fastans andra ändpunkt, vi vet att döden aldrig får sista ordet, utan att det ordet är Kristus, och framför allt så kan vi ju den avslutande versen i den gamla psalmen: Jag går till himlen var jag går./Så ängslas ej och fråga!/Där ingen oro mer mig når./Där finns ej död och plåga./Jag himlen öppen ser,/ej världen lockar mer,/jag all dess glans och lust försmår./Jag går till himlen var jag går.” Men Du, Herre, förbarma Dig över oss!
