NORDISK-KATOLSKA KYRKAN

MEDITATION FÖR ASKONSDAGEN OCH STORA FASTANS INLEDANDE

2012-02-20T15:04:00.010+01:00

”Jag går mot döden var jag går.”

”Beröva en människa hennes undanflykter och hon blir galen och börjar slå vilt omkring sig.”

Den insiktsfulla kommentaren från Gustav Adolf Ekdahl i Ingmar Bergmans hyllade film ”Fanny och Alexander” kan tyckas märklig på Askonsdagen, men det är precis detta vi nu skall göra: rycka undan alla våra undanflykter och ställa hela vår mänskliga existens i den blixtbelysning som de bevingade orden ”Kom ihåg att du är dödlig”, kanske ännu klarare uttrycker. Innan vi går in i Fastetidens andliga och kroppsliga kamp, där vi, i Jesu liv och i vårt eget, tvingas möta ondskans uråldriga ansikte och nästan känna den gamle drakens flåsande och kväljande andedräkt i vår nacke, så får vi allra först, i Askonsdagens starka och närgångna rit, alla våra undanflykter bortdragna från under våra fötter.

Livet här är tillfälligt, skört och instabilt. ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli stoft”, säger prästen vid korstecknandet i Askonsdags-mässan. Kanske kan vi, en del av oss, nästan hela livet, sådär halvt om halvt förtränga det, men det kommer alltid tillfällen, förr eller senare i våra liv, då döden plötsligt ger sig till känna på ett mer påträngande sätt, då de där smygande och ångestfyllda frågorna som vi så många gånger trängt långt tillbaka i vårt sinne, med ens aktualiseras. Nu står de där med en gång framför oss, i all sin hotfullhet, och vi märker att vi egentligen är nakna, oskyddade, berövade alla undanflykter.

Döden brukar förbli en av livets hemligheter, den största gränsövergången, som ofta lämnar oss förvirrade, osäkra, rädda och t o m skräckslagna. Det enda som vi i livet kan vara helt säkra på, brukar också vara det som medför den största osäkerheten. Större delen av de flesta människors liv brukar gå åt till att skapa undanflykter inför döden och att med alla till buds stående medel hålla sin egen dödlighet på flera armlängders avstånd.

I inledningen av Stora Fastan finns inga avstånd! Kyrkan rycker bort livets alla undanflykter, gör en obarmhärtig omprioritering av våra liv och tecknar med osedvanlig klarhet ett kors av aska i våra pannor och säger alltså utan några som helst krusiduller: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli stoft.” Men det är menat som en själens work-out, en övning inför vår prövning och ett sätt att förbereda och stärka den kristne inför vår själs allra största gränsövergång; vandringen från död till liv. Den vandringen är vi alla kallade att ge oss ut på, oförberedda eller förberedda. Askonsdagen är en del av den Kyrkans stora själsliga överlevnadskurs som så många behöver men så få söker, för vi vet hur det är: ”Beröva en människa hennes undanflykter och hon blir galen och börjar slå vilt omkring sig.”

När man till vanliga, söndersekulariserade postkristna nämner ordet Fastetid, så brukar reaktionerna vara i huvudsak två. Endera förstår man ö h t inte ordet och begreppet och har heller inga direkta associationer till vad det skulle kunna tänkas innebära för en själv. Man lever sitt liv i godan ro, äter och dricker och tar dagen som den kommer, och överlämnar fastandet till vegetarianer, hälsofreaks, anorektiker och diverse överandliga rymdkadetter.

Den andra reaktionen, som är mycket obehagligare, och som man tyvärr nu också möter allt oftare inom Kyrkan, är mer präglad av harmsenhet och den aggressivitet som bara ett dåligt samvete och ett vilset hjärta kan framkalla, den andliga sorg som göms bakom ett ifrågasättande och förringande av en omistlig del av det kristna livet. ”Fastar du verkligen på riktigt?" "Är du from, eller?" "Vill du få alla andra att framstå i en sämre dager, eller?" "Vem tror du att du är – Jesus?" Svaret på den sista frågan är: Självklart! Självklart tror jag det! ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig”, (Gal. 2: 20) säger aposteln, och om det inte är meningen att vi skall växa till Kristuslikhet, ja, i själva verket bli ett med Honom, så har då åtminstone jag missförstått hela poängen med kristen tro! Men i så fall är jag ju i gott sällskap med apostlar, martyrer och alla kyrkofäder!

Vad alla dessa Kyrkans heliga män och kvinnor dessutom visste, var att vägen genom Kristus till Gud, ofta, för att inte säga alltid, går genom fasta (och då inte endast den kroppsliga, som ju bara är ett yttre tecken på ett inre förhållningssätt), genom bön och genom besinning av att det är Gud som uppehåller våra liv och aldrig vi själva. Vi är skapade som sammansatta varelser av kropp, själ och ande och fastar gör vi i alla dessa komponenter, för att rena hjärta och buk, från denna världens slaggprodukter. Inte bara våra hjärtan och sinnen kan bli nedtyngda av livets bekymmer och omsorger (jmf. Luk. 21: 34a) och det alltför goda livet, som vi i vår del av världen så ofta tar för givet; våra kroppar kan också förslöas och liksom sätta sig i jäsning i en sådan nedåtgående spiral. Under Fastetiden sörjer vi denna vår oförmåga till rätta prioriteringar i våra liv, och insikten smärtar oss, att ju mindre en människa har med Gud att göra, desto bättre är hon ofta i sina egna ögon. Men vår egen självpåtagna fromhet och godhet är ofta bara ännu en tagg i Kristi törnekrona!

Fastan är tårarnas tid, de tårar som är en Guds gåva för att göra oss seende. En andlig författare i vår egen tid utvecklar det så här: När vi på allvar ser vår egen halvhet och ljummenhet, att begären ofta är långt starkare än kärleken i våra liv – hur skulle vi kunna annat än gråta? Men det är inte en gråt som leder till dysterhet och bedrövelse. Tårarna renar blicken och skänker större klarsyn. Dess sorg är därför oskiljaktigt förbunden med hoppet och den tröst det ger. När öknens eremiter gråter över sig själva är det inte ett ältande av enskilda synder; det är en sorg över det faktum att vi är syndare. Världen har förlorat sitt ursprungliga tillstånd av renhet. I Kyrkans fastetider får denna sorg konkreta uttryck. Vi avstår något litet, av insikt om hur ofta begären kvävt den goda frukten i våra liv, för att återvinna det som gått förlorat. Men vi avstår också i solidaritet med våra bröder och systrar över hela jorden som dagligen ser paradisets tillslutna portar speglade i tomma matskålar och stumma lidanden…Fyrtio dagar att tömmas på splittret. Ett reningsbad för sinnena. En lättnad för tunga och buk. Till dess den Andre avtecknar sig, avklarnad, inför en stadig blick.

”Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp”, (Matt. 6: 22b-23a) säger Han, den Andre, vår Herre Jesus Kristus, som känner vår mänskliga natur bättre än någon annan, och Han tillägger: ”Saliga de renhjärtade, ty de skall se Gud.” (Matt. 5: 8) Renhjärtad är endast den som kan se igenom världens alla undanflykter, som kan uthärda att berövas alla sina egna undanflykter, och som medveten om sin egen oförmåga till självfrälsning kan stå med ansiktet rakt mot dödens ofrånkomlighet och evighetens dom med en enda mening på sina läppar: ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma Dig över mig, syndare!” Renhjärtad är den som tar Kristi kors på sig, bär det med stolthet och glädje och för hela världen blir ett synligt, kroppsligt tecken på att det är Gud och inte vi själva som håller våra liv i Sina händer.

Så börjar då alltså Kyrkans Fastetid med något som är så långt ifrån en mjukstart som man nu ö h t kan tänka sig! Jag inför evigheten står. Jag går mot döden var jag går, med orden i den gamla svenska psalmen 619, den psalm som nuförtiden ofta får folk att rygga tillbaka, just för att man bara tänker på de första raderna och glömmer de underbart vackra och trosstärkande rader som sedan följer: Jag går med Jesus var jag går./Han vandrar vid min sida./I kamp och strid Hans hjälp jag får/och hjälp när jag får lida./Hans spår jag ser i tro/och sätter där min fot./Om vägen än blir tung och svår,/jag går med Jesus var jag går. (Sv.ps. 619:2)

Jesus är på väg till Jerusalem. Vart är vi på väg? Vart är du på väg? I en gammal legend berättas om hur Petrus på flykt ut ur Rom, undan förföljelserna, möter den uppståndne Jesus vid stadsporten, på väg in i Rom. Petrus faller ner inför sin Frälsare och ställer frågan: ”Quo vadis, Domine?” ”Vart går Du, Herre”? Och Jesus svarar Petrus: ”Jag går för att ännu en gång korsfästa mig för dig!” Petrus förstår, vänder med ett styrkt och helat hjärta och med en renad blick, tillbaka in i Rom, mot sitt martyrium och mot sin frälsnings krona. ”Den som vill följa mig…måste ta sitt kors och följa mig”, säger vår vägvisare, Jesus Kristus, när Han möter oss i Stora Fastans port, och så tillägger han, berövande oss våra undanflykter: ”Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?” (Matt. 16: 24-26b)

Vi behöver nog inte möta Petri martyrium här i vårt land, även om det fortfarande är en verklighet för många av våra systrar och bröder utöver världen. Fastan är en västanfläkt i jämförelse med sådant, men hys ingen tvekan – det är fortfarande vår frälsnings krona som vi går att erövra! Vårt eviga liv med och i Gud är det som står på spel, men vi köper lotter och andelar i detta timliga och förgängliga jordelivet. Med ett sådant synsätt, är det mer än förståeligt att de flesta ryggar för den ovannämnda psalmen, då den i sin inledning så klart beskriver både deras aktuella situation och deras framtid. Jag går mot döden var jag går,/och snart skall den mig hinna./Jag ej en dag, en timme får/där jag kan trygghet finna./Ett flyktigt andetag,/så slutar livets dag. Där slutar man ofta – och där slutar det oftast också för dessa människor, skulle man kunna tillägga!

Men där slutar inte kristen tro, där börjar den! När vi tar Askonsdagens kors, Kristi kors, på oss och vandrar upp mot Jerusalem med alla Hans lärjungar, så vet vi, till skillnad från Hans lärjungar då, att vägen inte slutar vid korset. Vi vet att den ljusomstrålande Påsken, Herrens Påsk, ligger vid Stora Fastans andra ändpunkt, vi vet att döden aldrig får sista ordet, utan att det ordet är Kristus, och framför allt så kan vi ju den avslutande versen i den gamla psalmen: Jag går till himlen var jag går./Så ängslas ej och fråga!/Där ingen oro mer mig når./Där finns ej död och plåga./Jag himlen öppen ser,/ej världen lockar mer,/jag all dess glans och lust försmår./Jag går till himlen var jag går.” Men Du, Herre, förbarma Dig över oss!

PRÄSTVIGNINGEN MED ÄRKEBISKOPEN I STOCKHOLM 19 MAJ

2012-02-20T14:17:00.002+01:00

Det preliminära program för prästvigningen i Stockholm 19 maj, som gått ut till alla församlingar i NKK i Norge, finns nu att hämta också här:

https://docs.google.com/viewer?a=v&pid=gmail&attid=0.1&thid=1358d21b8964b73a&mt=application/msword&url=https://mail.google.com/mail/?ui%3D2%26ik%3D6a9c3f033e%26view%3Datt%26th%3D1358d21b8964b73a%26attid%3D0.1%26disp%3Dsafe%26realattid%3Df_gyrph9440%26zw&sig=AHIEtbTG3HmekBvMu5ZHfHyRA9ET0-lGHw&pli=1

Dokumentet innehåller dessutom en del förslag på res- och logimöjligheter, som kanske kan vara intressanta även för resande från andra håll. Önskar du själv närvara vid detta ekumeniskt, historiska tillfälle och behöver hjälp med att boka logi eller annat eller önskar du mer information, så sänd gärna ett mejl till diakon@nordiskkatolsk.se.

Mer utförligt program kommer att inflyta på denna blogg under slutet av mars.

FILM FRÅN DIAKONVIGNINGEN

2012-02-20T14:04:00.000+01:00

Vill man se filmen från fader diakonen Petrus Michaels diakonvigning 11 februari, så finns den att beskåda via dessa länkar. Vi kommer in i mässan i del 1 direkt efter epistelläsningen. Del 2 innehåller biskopens predikan.

Del 1
https://www.facebook.com/#!/photo.php?v=305183982873846&set=t.100001467410204&type=3&theater

Del 2
https://www.facebook.com/#!/photo.php?v=305258809533030&set=t.100001467410204&type=3&theater

NY DIAKON OCH NY AKOLYT VIGDA FÖR NKK SVERIGE

2012-02-14T13:27:00.003+01:00

Lördagen den 11 februari, på Vår Fru av Lourdes minnesdag, diakonvigdes psykologen Petrus Michael Catenacci för tjänst i Gudsmoderns Beskydds församling i Stockholm, Sverige, vid en högtidlig mässa i S:t Johannes Döparens katedral i Oslo, av Hans Högvördighet Roald Nikolai Flemestad, asssiterad av ett stort antal präster och diakoner från den Nordisk-katolska kyrkan. I samma mässa diakonvigdes även läkaren Björn Nicolaisen för tjänst i Trondheim. Senare på dagen tonsurerade vår biskop och vigde till akolyt även läkaren Magnus Sterner, likaså för tjänst i Sverige. Några bilder från denna historiska tilldragelse återfinns här nedan och ytterligare bilder samt filmer från denna dag kommer snarast.

Vi gratulerar vår nye diakon och vår nye akolyt i deras respektive tjänster för NKK i Sverige och ser med förväntan fram emot de planerade ytterligare vigningarna under Påsken i Oslo och i maj i Stockholm, för att konsolidera arbetet med nordisk katolsk ortodoxi i Sverige!

FLERA RAPPORTER OM VÅRT KLOSTER I TYSKLAND

2012-02-06T20:14:00.003+01:00

NKK:s första kloster i Tyskland ger tydligen eko i den kyrkliga världen.

Även F. Anthony Chadwick, en respekterad, anglikansk präst verksam inom Traditional Anglican Communion i norra Frankrike, rapporterar regelbundet om NKK:s utveckling i sin mycket lästa blogg, "As the Sun in its Orb".

För en tid sedan inflöt således detta inlägg: https://sarumuse.wordpress.com/2012/02/02/the-order-of-port-royal-and-st-severins-abbey/

F. Chadwick har tidigare skrivit om NKK och Scranton-unionen i positiva ordalag, t ex här: https://sarumuse.wordpress.com/2012/01/19/the-union-of-scranton/

Vi passar på att för alla liturgiskt intresserade rekommendera F. Chadwicks mycket läsvärda avhandling om den tridentinska mässan och dess historiska utveckling. Denna avhandling finns att ladda ner här: http://civitas-dei.eu/Mass_of_St_Pius_V.pdf.

NEWSFLASH! ÄRKEBISKOPEN TILL STOCKHOLM FÖR PRÄSTVIGNING!

2012-02-02T13:44:00.000+01:00

Vi har den stora glädjen att nu också kunna meddela alla intresserade, att vår primas, ordföranden i Scranton-unionens biskopssynod, International Catholic Bishops Conference, PNCC:s ärkebiskop Anthony Mikovsky, lördagen den 19 maj 2012 kommer till Sverige och Stockholm, för att prästviga den förste prästen för vår församling Gudsmoderns Beskydd i Stockholm!

Ärkebiskop Anthony kommer att förrätta denna vigning biträdd av biskop Roald Nikolai och PNCC:s Ecumenical Officer F. Robert Nemkovich Jr. samt andra företrädare för PNCC och NKK från Sverige, Norge och Tyskland. Ekumeniska gäster från andra kyrkor kommer också med största sannolikhet att närvara vid denna alldeles speciella tilldragelse i svensk kyrkohistoria, så boka detta datum redan nu!

Exakt tid och plats (centrala Stockholm) kommer att meddelas så snart programmet är klart.

NY PRÄSTVIGNING I ITALIEN

2012-02-01T14:00:00.003+01:00

Svenska prästvigningar för NKK närmar sig allt mer, men i väntan på detta, är det nu en glädje för oss att annonsera ännu en prästvigning i det katolska hjärtlandet Italien!

Söndagen 29 januari 2012, i Monastero San Bartolomeo Apostolo di Ferrere (Provincia di Asti), prästvigde vår biskop Roald Nikolai Flemestad diakonen (och läkaren) Paolo Leone till det heliga prästämbetet (för bilder, se nedan).

The Rev. Dr. Paolo Leone kommer att verka som präst i vårt italienska kontrakt (PNCC in Italy, Deanery of the Diocese of Buffalo-Pittsburgh), som alltså lyder under stiftet Buffalo-Pittsburgh inom PNCC (Polish National Catholic Church), men under biskop Roald Nikolais episkopala tillsyn.

För mer information om våra församlingar i Italien, se gärna här: https://www.facebook.com/pages/PNCC-in-Italy-Deanery-of-the-Diocese-of-Buffalo-Pittsburgh/183365798368223#!/pages/PNCC-in-Italy-Deanery-of-the-Diocese-of-Buffalo-Pittsburgh/183365798368223?sk=info.

Vi hälsar F. Leone välkommen i prästkollegiet i Europa och önskar självfallet Guds rika välsignelser över hans prästgärning i Italien!

TYSKT CISTERCIENSKLOSTER KNYTS TILL NKK

2012-01-25T10:37:00.002+01:00

NKK:s FÖRSTA KLOSTER

År 2012 som vi tidigare berättat om såsom ett betydelsefullt år i vår kyrkas historia, börjar nu med de glada nyheterna att det första klostret inträtt i Scranton-unionen och därmed upprättat förbindelser med Nordisk-katolska kyrkan!

Vid en högtidlig festhögmässa sistlidna söndag den 22 januari undertecknades avtalen om detta av vår biskop Roald Nikolai Flemestad och abbot Klaus Schlapps OPR (generalabbot för den ekumeniska cisterciensorden Order of Port Royal), i moderklostret Sankt Severin i Bayern (Abtei St. Severin im Kaufbeurer Eichwald). Vid det högtidliga undertecknandet närvarade även F. Robert Nemkovich Jr., ecumenical officer för PNCC (Polish National Catholic Church) samt lokala representanter för Den Heliga graven av Jerusalems Orden.

Klostrets egen hemsida finns här: http://abtei-st-severin.de/ och notisen (på tyska) om detta historiska tillfälle finns här: http://news.abtei-st-severin.de/2012/01/feierliches-hochamt-mit-bischof-roald-nikolai-und-vereinbarung-zur-errichtung-der-kirchlichen-gemeinschaft/.

Vi hälsar Abtei St. Severin, dess abbot och dess munkar välkomna i vår kyrkogemenskap!

CHANGING CHURCHES - BOKTIPS INFÖR 2012

2011-12-29T10:39:00.002+01:00

Får vi så inför det nya året redan nu rekommendera en kommande bok (beräknad utgivning i februari 2012), som på ett mycket lättläst vis innehåller så mycket god teologi. Vi har läst utdrag av boken som lovar gott. Så här beskrivs den i förhandsreklamen:

Sharp controversies — about biblical authority, the ordination of women, evangelical "worship styles," and the struggle for homosexual "inclusion" — have rocked the Lutheran church in recent decades. In Changing Churches two men who once communed at the same Lutheran Eucharistic table explain their similar but different decisions to leave the Lutheran faith tradition — one for Orthodoxy, the other for Roman Catholicism.
Here Mickey L. Mattox and A. G. Roeber address the most difficult questions Protestants face when considering such a conversion, including views on justification, grace, divinization, the church and its authority, women and ministry, papal infallibility, the role of Mary, and homosexuality. They also discuss the long-standing ecumenical division between Rome and the Orthodox patriarchates, acknowledging the difficult issues that still confront those traditions from within and divide them from one another.

Intressant, inte sant? Boken finns att förhandsbeställa bl a här:

http://www.amazon.com/Changing-Churches-Orthodox-Theological-Conversation/dp/0802866948

I väntan på denna bok kan man kanske lämpligen läsa följande, intressanta artikel: http://www.holyincarnation.org/pub/options.pdf,

som utifrån den lutherska Missouri-synodens perspektiv behandlar den konfessionella kris som de flesta protestantiska denominationer världen över idag lider av.

DIAKONVIGNING 11 FEBRUARI 2012!

2011-12-21T12:25:00.005+01:00

Och så kan vi då - äntligen - annonsera att biskop Roald Nikolai lördagen före Sexagesima, lördagen 11 februari 2012, Deo volente, kommer att diakonviga subdiakonen, leg. psykologen Petrus Michael Catenacci, i S:t Johannes Döparens katedral i Oslo. Subdiakon Petrus Michael är född och uppväxt i Stockholm, han har varit medlem i NKK i elva år, medlem av kleresiet i sju år och han är för närvarande av biskopen förordnad som administrator för NKK i Sverige. Alla NKK:s ämbetsbärare har en civil försörjning och vår blivande diakon arbetar alltså som legitimerad psykolog och rekryteringskonsult med arbetslivets psykologi som specialitet. En längre intervju kommer efter diakonvigningen.

Under denna helg, 11-12 februari 2012, kommer även, Deo volente, vår församlingsmedlem, leg. läkaren Magnus Sterner, att tonsureras, därmed upptas i kleresiet samt få de första av de lägre graderna, d v s ostiarie och lektor. Nedanstående bild är från broder Magnus krismering tidigare under året och på bilden syns även biskop Roald Nikolai och subdiakon Petrus Michael. En längre intervju med broder Magnus kommer likaledes efter hans upptagande i kleresiet. Vi gläds åt att få vår förste läkare i kleresiet i Sverige, och konstaterar samtidigt att läkare även är ett osedvanligt vanligt yrke bland NKK:s medlemmar i Norge, vad nu detta kan tyda på...

NKK praktiserar alltså samtliga av de traditionella s k lägre graderna på väg till subdiakonatet, diakonatet eller prästämbetet, den traditionella vigningsordning som även praktiserades i Romersk-katolska kyrkan ända fram till 1900-talet. En kortfattad information om dessa Kyrkans vigningsgrader finns t ex här: http://www.truecatholic.us/ordminor.htm. Man kan naturligtvis förbli i någon av dessa grader en längre tid eller kvarstå därstädes permanent under livet. Normalt bör man kvarstå minst ett år i varje vigningsgrad, men om biskopen så bedömer det lämpligt och med hänsyn till ordinandens mognad och inhämtade kunskaper, kan somliga av dessa grader ges i snabbare följd eller under en kortare tid.

Som utlovat planeras även andra vigningar i Sverige under våren tillsammans med händelser av stor ekumenisk dignitet och till detta återkommer vi i början av nästa år!

MÖTE MED BISKOP MACARIE

2011-12-21T11:36:00.001+01:00

Som av en händelse (en händelse som ser ut som en tanke...) mötte sistlidna helg biskop Roald Nikolai även den rumänsk-ortodoxe biskopen av Skandinavien, Hans Nåd, biskop Macarie Drãgoi. Detta möte ägde rum söndagen 18 december i S:t Matteus Lillkyrka i Vasastan, där den rumänsk-ortodoxa församlingen firar sina ordinarie gudstjänster.

Det blev ett mycket hjärtligt möte, som ytterligare förgylldes av det faktum att vår biskopinna, Kirsten Flemestad, ju talar flytande rumänska... Biskop Macarie, som väl kände till de överenskommelser som sedan tidigare råder mellan vår moderkyrka och de ortodoxa kyrkorna (se t ex dokumentet "Road to Unity"; finns här: http://dnkk.no/The%20Road%20to%20Unity.pdf), uttryckte sin djupa glädje över detta möte, han förhörde sig om vår verksamhet i Norden (de båda biskoparnas verksamhetsområde sammanfaller ju till vissa delar) och han lovade på stående fot att besöka vår biskop då han i januari är i Norge, för att där fortsätta samtalen.

Helgen 17-18 december var alltså en verkligt stor ekumenisk händelse för Nordisk-katolska kyrkan, som välsignades med många goda möten!

EKUMENISKT MÖTE MED DEN APOSTOLISKE NUNTIEN

2011-12-21T11:16:00.003+01:00

Efter biskopsvigningen av Roald Nikolai i PNCC:s katedral i Scranton, USA, skickades ett officiellt meddelande om detta ut till ett flertal kyrkliga instanser, bl a till Vatikanen och till patriarkatet i Konstantinopel. Meddelande om biskopsvigningen skickades självklart också ut till den apostoliske nuntien i Norden, Hans Excellens ärkebiskop Emil Paul Tscherrig. Detta brev återfinns här: http://dnkk.no/PNCC%20Announcement%20Letter%20of%20Episcopal%20Consecration.jpg. Nuntien besvarade lika självklart detta brev och hans svar återfinns här: http://dnkk.no/Lt%20from%20Apostolic%20Nuncio%20Sweden%202011.jpg.

Vid ett möte sistlidna helg, lördagen 17 december 2011, följdes detta upp med ett första, personligt möte mellan den apostoliske nuntien och biskop Roald Nikolai, vilket ägde rum på Vatikanens ambassad i Djursholm. Nuntien och hans förste ambassadsekreterare, monsignor Rolandas, tog vänligt emot oss och avsatte flera timmar av förmiddagen åt detta intressanta samtal, som vi självklart inte kan referera eller ge några närmare detaljer ifrån, även om vi mer än gärna skulle vilja göra så..., och då förstår väl alla hur positivt och hoppingivande detta ekumeniska möte var!

Nuntien var väl påläst om PNCC och NKK och han ställde flera följdfrågor till vår biskop. På samma sätt som den salige Johannes Paulus II och en mängd kardinaler med honom, så beklagade nuntien de missförstånd som tidigare rått i relationerna mellan våra kyrkor och öppnade för fortsatt, ekumenisk diskussion på en mängd områden, diskussioner som i USA ju redan för flera år sedan ledde fram till de överenskommelser som gäller än idag mellan vår moderkyrka PNCC och RKK.

Det kan nämnas, att som uppföljning av alla lokala, ekumeniska samtal i Norden, är ett möte planerat på Enhetssekretariatet i Rom med PNCC:s ärkebiskop Anthony Mikovsky, åtföljd av biskop Roald Nikolai, i slutet av maj. Även nuntien och vår biskop kommer att fortsätta samtalen vid möten dem emellan under början av nästa år, liksom då vår ärkebiskop kommer till Sverige under våren.

Vårt tack går till den apostoliske nuntien för hans gästfrihet och ekumeniska sinnelag! Många år, Ers Excellens!

ROS FÖR VÅR BISKOP!

2011-12-20T16:20:00.001+01:00

Den kände/ökände (beroende på synvinkeln) komministern på Norra Öland, tidigare kontraktsprosten, F. Dag Sandahl, är myket aktiv i bloggosfären och och vi följer regelbundet med glädje och förtjusning hans målande (minst sagt) beskrivningar av läget i hans svenska kyrka. Även om man inte håller med om allt, så har den gode prosten ju konsten att formulera sig. I gårdagens inlägg nämndes vår egen biskop Roald Nikolai av F. Dag i ett inlägg och då det rör sig om en mycket positiv beskrivning av vår avhållne biskop, länkar vi naturligtvis till inlägget. Det finns här: http://bloggardag.blogspot.com/2011/12/40-ar-hur-kanns-det.html (biskopen nämns en bit ner i inlägget).

F. Dag nämner biskop Roald Nikolai som en av de få biskopar som han respekterar. Om dessa säger han: Det är inget problem att anförtro sin arma själ i deras vård. De har mänskliga kvaliteter och är erfarna, pålästa. De nuvarande, svenskkyrkliga biskoparna klarar sig dock inte lika väl i F. Dags beskrivning.

Vi tackar naturligtvis för detta förtroende och gratulerar F. Dag på hans 40-årsjubileum som präst.

MÖTE MED BISKOPEN?

2011-12-15T13:48:00.000+01:00

Hans Högvördighet Biskop Roald Nikolai Flemestad kommer till Stockholm över helgen 17-18 december, för olika ekumeniska samtal (rapport om detta samt annan intressant information kommer efter helgen) och för planeringsmöten med företrädare för församlingen i Stockholm, inför vårens planerade diakon- och prästvigningar inom NKK Sverige.

Eventuellt kommer det också att finnas tid för andra att träffa biskopen för enskilda samtal. Om du undrar över din kristna väg eller önskar mer information om Nordisk-katolska kyrkan, tveka inte att genast skicka ett e-mail till info@nordiskkatolsk.se, så kommer vi att ordna ett personligt, diskret möte med biskopen för de som så önskar.

Detta är ett utmärkt tillfälle att dryfta sina spörsmål med den högste företrädaren för NKK!

LÄSTIPS FÖR NORDISK ORTODOXI

2011-12-15T13:22:00.001+01:00

Vi passar på att rekommendera några intressanta artiklar på Internet som vi läst den senaste tiden...

http://silouanthompson.net/2008/07/sola-scriptura/

An Orthodox Examination of the Protestant Teaching of ’Sola Scriptura’

http://www.cin.org/users/james/files/practicl.htm

The problem of ’Sola Scriptura’

http://orthodoxinfo.com/inquirers/church.pdf

’The Church Is Visible and One’ - A Critique of Protestant Ecclesiology

http://www.orthodoxcentral.com/fatheralexander/unzippedfiles/christianity_church_e.doc
'Christianity or the Church?'

ORDINATIONER I SIKTE - VISKNINGAR FRÅN VAPENHUSET!

2011-12-05T14:14:00.006+01:00

Vi på denna blogg sätter en ära i att vara först med det senaste och rapportera om vad som sker inom den Nordisk-katolska kyrkan i Skandinavien och Europa. Vi vet att det är många som ber för vårt arbete och många som med stort intresse följer händelseutvecklingen!

En fullt ut katolsk och apostolisk, ortodox kyrka, i den odelade Kyrkans tro, etableras nu i Sverige, en kyrka med valid apostolisk succession som inte bara är en enstaka företeelse i vårt land utan som lever sitt sakramentala liv i full gemenskap med andra erkända kyrkogemenskaper i både Europa och USA, en kyrka som står i full andlig kommunion med de övriga ortodoxa jurisdiktionerna, en kyrka som är stolt över och som vill vårda sina mycket goda, ekumeniska kontakter med både den Ortodoxa kyrkan och den Romersk-katolska kyrkan, en kyrka som också vill sträva efter en fördjupad enhet med både den Ortodoxa kyrkan och den Romersk-katolska kyrkan, en brokyrka mellan öst och väst, med sin fullt ut ortodoxa tro och sin lika konsekvent västliga, traditionella rit, och en kyrka som vårdar sitt unika, nordiska arv!

Därför är det med stor glädje och förväntan som vi nu kan bekräfta de envisa rykten som länge surrat! Ja, det är så! Under våren 2012 kommer både diakon- och prästvigningar att, Deo volente, ske i NKK Sverige! Under våren 2012 kommer regelbunden gudstjänstverksamhet och församlingsverksamhet att, Deo volente, komma igång även i Sverige!

Mer information om dessa ordinationer och datum för dessa högtider kommer förhoppningsvis innan årets slut, så var vakna och uppmärksamma! Vi ber om alla era förböner inför allt det som stundar...

Bishop Paul Sobiechowski Consecration Rite

2011-12-01T10:38:00.001+01:00

En bild säger mer än tusen ord och en film säger mer än flera tusen ord, så vi hänvisar till denna länk, med Right Rev. Paul Sobiechowski's biskopsvigning, 18 oktober 2011, i PNCC:s katedral i Scranton. Det är en rätt lång film på drygt två timmar och ingångsprocessionen tar hemskt lång tid, men kanske kan själva liturgin vara intressant för att få en bild av hur PNCC firar sina gudstjänster. Notera också de många ekumeniska gästerna från Romersk-katolska, Anglikanska och Ortodoxa kyrkan.

VÄSTLIG ORTODOXI - DEN ODELADE KYRKANS TRO I NORDEN!

2011-11-29T16:43:00.014+01:00

Då många intresserade under den senaste tiden hört av sig till oss med frågor och funderingar kring Nordisk-katolska kyrkans (NKK) tro, liv och lära, så tar vi tillfället i akt att lite närmare redogöra för vad NKK är, den tro som är grunden för vår verksamhet och vårt liturgiska liv, och vi hoppas och tror att detta därmed kan besvara många av de frågor som uppstått.

NORDISK ORTODOX KATOLICISM - den odelade Kyrkans tro i Norden

FÖR DET FÖRSTA, kallar vi oss 'nordiska katoliker', då det är just detta vi är, d v s katoliker av nordisk tradition och spiritualitet som vårdar vårt nordisk-katolska arv och vår nordiska katolicism. I detta arv ingår som självklara delar vår evangeliska tradition, vår prediko- och förkunnelse-tradition, vår tidegärdstradition, vår själavårdstradition och inte minst vår unika nordiska psalm- och hymnskatt. Alla kristna, utan undantag - och definitivt alla ortodoxa - betraktar sig självklart som fullvärdiga katoliker, som medlemmar av Kristi enda, heliga, katolska och apostoliska Kyrka, såsom alla kristna också bekänner det varje söndag i Trosbekännelsen. Är man inte katolik, så kan man inte instämma i Kyrkans klassiska trosbekännelse ('allmännelig' är ett konstruerat ord och en meninglös översättning av ordet 'katolsk' som knappast någon annan än teologerna förstår idag...), den bekännelse från det första ekumeniska konciliet i Nicaea som talar just om denna katolska, universella och alltomfattande Kyrka och det säger sig självt, att endera tillhör man denna universella, katolska Kyrka, eller så tillhör man någon annan religion än den kristna.

Såsom västliga kristna är det därför naturligt för oss att kalla oss just 'katoliker', dels för att det visar vår tillhörighet till denna enda, heliga, katolska och apostoliska Kyrka, som ägt bestånd sedan apostlarnas tid, och dels för att det är den vanliga benämningen för de kristna som av historiska och geografiska skäl ligger under patriarkatet av Roms ansvarsområde, då detta ord, 'katolsk', även i det svenska språket, är ett vedertaget begrepp. Att kalla oss något annat, såsom t ex nordisk-ortodoxa skulle åtminstone i ett svenskt perspektiv bara leda tankarna fel, där just 'ortodox' för de flesta svenskar pekar på något främmande eller på någon invandrarkyrka, som ju inte alls beskriver vad vi är! Snarare, om uttrycket så tillåtes, så representerar vi ju den ursprungliga, kristna trostraditionen i Norden, den tradition som definitivt är fullt ut katolsk - i sin ortodoxa tro!

Att vi benämner oss nordisk-katolska tjänar också ett annat viktigt syfte, nämligen att vi därmed synliggör också vår djupa, andliga och historiska gemenskap med just Roms patriarkat, som ju är Västerlandets patriarkat, och med biskopen av Rom, den helige fadern, för närvarande påven Benedikt XVI, som är hela kristenhetens språkrör och högste företrädare, 'primus inter pares' ('den främste bland jämlikar') och som i sitt petrinska ämbete (såsom efterträdare till apostlafursten Petrus) har en särskild roll och uppgift som den givne ledaren vid alla ekumeniska koncilier, den yttersta instansen vid kyrkliga tvister och konflikter och den kristna trons förnämste försvarare (uppgifter som även de flesta ortodoxa företrädare kan godkänna såsom delar i Petrus-ämbetet och som är etablerade sedan kyrkofädernas dagar).

Helige Patrick, Irlands apostel

FÖR DET ANDRA, är NKK också en ortodox kyrka med exakt samma tro och grundläggande teologi som alla övriga ortodoxa kyrkor av bysantinsk rit, såsom t ex Rysk-ortodoxa kyrkan, Grekisk-ortodoxa kyrkan, Serbisk-ortodoxa kyrkan, Finsk-ortodoxa kyrkan etc. Detta representerar för oss "den odelade Kyrkans tro", före den tragiska schismen mellan Rom och Konstantinopel 1054, före de missbruk, överdrifter och teologiska avarter som delvis rådde i Västkyrkan under medeltiden (och som på sätt och vis beklagligen gav upphov till alla de lutherska och reformerta schatteringar och ännu värre sekter som uppstod därur) och före de senare tillägg och dogmatiseringar som sedan dess ensidigt deklarerats av den Romersk-katolska kyrkan vid t ex Vaticanum I och Vaticanum II.

Den ortodoxa tron var den tro som var den ursprungliga även i Västerlandet, ända fram till senare delen av 1000-talet, det var den tro som de första missionärerna förde till de brittiska öarna och till Skandinavien, det var S:t Patricks, S:t Albans, S:ta Brigids, S:t Columbas, S:t Brendans, S:t Winfrids, S:t Sigfrids, S:t Botvids, S:t Davids, S:t Eskils, S:t Olavs och många tidiga, iro-keltiska, brittiska och nordiska helgons tro och det var ett av de första svenska helgonen, S:ta Anna av Novgorods tro (hon som föddes som Olof Skötkonungs dotter, prinsessan Ingegärd). Den monatiska traditionen från S:t Benedikt, Europas skyddspatron, liksom denne klosterfader själv, tillsammans med iro-keltiska munkar som missionerade i norra Europa, står definitivt också i denna tradition.

S:ta Anna av Novgorod,
Sveriges första helgon

Den ortodoxa tron är därför också vår tro och tradition, sannerligen just 'Den odelade Kyrkans tro'. Vi ansluter oss därför utan några som helst invändningar till den tro som idag fortfarande omfattas av de stora, ortodoxa kyrkorna i kommunion med Konstantinopels patriarkat och vi står i den djupaste, andliga kommunion med dessa kyrkor och med hela den ortodoxa traditionen. Ortodox tro behöver inte vara något 'importerat' som vi mottar från våra syrianska, koptiska, ryska, grekiska eller serbiska systrar och bröder, ty den har alltid funnits här - det är samma tro som delades av de allra första missionärerna till vårt land och av de allra första helgonen i Norden!

För den som söker en klar och grundläggande utläggning av NKK:s tro och lära, är vi glada att nu kunna hänvisa till metropolit Hilarion Alfejevs utmärkta bok: Trons mysterium - en introduktion till den ortodoxa kyrkans lära och andlighet, som 2010 utgavs på svenska och finns att beställa bl a här: http://www.ambon.se/ambon.se/bokhandel/trons-mysterium-en-introduktion-till-den-ortodoxa-kyrkans-lara-och-andlighet.

FÖR DET TREDJE, brukar NKK den s k 'västliga riten' och är därmed att betrakta som ett utmärkt exempel, kanske det enda i Sverige, av s k 'västlig ortodoxi', det som på engelskt och amerikanskt område är känt som 'western orthodoxy'. Att man är ortodox innebär inte att man måste bli 'östlig', lika lite som man måste vara 'romersk' för att vara katolik! I Kyrkans historia har gudstjänsten alltid firats på olika sätt, på olika språk och enligt olika traditioner. Vår tradition i västra Europa, på de brittiska öarna och i Skandinavien, har dock alltid varit olika variationer av den västliga, latinska riten. Den har påverkats av riterna från Bysans och från Antiokia, men den har alltid haft en unik, västlig karaktär, vilket är tydligt i flera av de äldre liturgierna, såsom t ex den iro-keltiska, den gallikanska, den ambrosianska och den mozzarabiska som länge var lika vanliga som den romerska riten.

SS. Methodius och Kyrillos,
slavernas apostlar,
som firade gudstjänsten enligt både östlig coh västlig rit

Med tiden inkorporerades de flesta av dessa västliga riter i den romerska riten (som först endast firades i staden Rom) och framför allt under Karl den stores tid, så blev den romerska riten i stort sett allenarådande, även om denna i sig upptagit olika element från de tidiga, västerländska riterna. Det var denna latinska, romerska rit som i och med det tridentinska kyrkomötet på 1500-talet och särskilt med Pius V:s Missale från 1570 blev den huvudsakliga riten i hela den Romersk-katolska kyrkan.

Den s k 'tridentinska' eller förkonciliära riten (i motsats till den moderna, romerska riten, 'Novus Ordo', som infördes genom det andra Vatikankonciliet på 1960-talet) har alltså en lång förhistoria i våra trakter och det är denna 'pre-tridentinska' rit som är vår historia och vår liturgiska tradition. Det är en fullt ut både ortodox och katolsk rit, ty mellan dessa begrepp rådde och råder det inget motsatsförhållande. I våra dagar firas många typer av restaurerade, västliga riter, såsom t ex S:t Gregorius-liturgin, Sarum-liturgin eller den Engelska liturgin, S:t Tikhon-liturgin, S:t Germanus-liturgin och S:t Johhannes-liturgin, fortfarande av ortodoxa kyrkor av västlig rit eller västliga grupper i de ortodoxa kyrkorna och dessa liturgier är fullt ut godkända av de ortodoxa kyrkorna såsom godtagna uttryck för ortodox tro.

S:t Brendan den vittfarne

Dessa liturgier är i högsta grad levande än idag på många håll, kanske särskilt i England och USA. De liknar i mångt och mycket den s k 'tridentinska' mässan eller den romerska ritens äldre form, men de firas på folkspråket, de innehåller inget 'filioque' i Trosbekännelsen (ett senare tillägg som inte godkänts av hela Kyrkan) och inga hänvisningar till helgonens förtjänster (inte heller något som dogmatiserats av hela Kyrkan), dock en uttrycklig 'epikles' (bön om Anden) i Nattvardsbönen, enligt ortodoxt mönster. På många håll är t o m bönerna i dessa pre-tridentinska liturgier av äldre ursprung än den romerska ritens motsvarigheter och klarare i sitt bönespråk, samtidigt som vissa upprepningar, återtagningar och medeltida tillägg ännu inte belastat liturgin, såsom den gjort i den tridentinska mässan.

Inom Antiokia-patriarkatet i USA (som har ett eget vikariat för dessa grupper, i AWRV (Antiochian Western Rite Vicariate)) samt inom ROCOR (Russian Orthodox Church Outside Russia) finns idag kanske den största gruppen av sådana ortodoxa församlingar av västlig rit och de flesta av dem har sin bakgrund i anglikanska, lutherska och evangeliska församlingar eller grupper av troende, som funnit ett nytt hem i den Ortodoxa kyrkan. För den intresserade, finns mycket information att hämta om dessa livaktiga församlingar, t ex här: http://www.westernorthodox.com/intro
och här: http://orthodoxwesternrite.wordpress.com/orthodoxy-western-style/
och här: http://www.allmercifulsavior.com/Liturgy/Abramtsov.html.
När det gäller de västliga riterna, kan man se t ex här: http://www.westernorthodox.com/western-rite.html
och här: http://orthodoxwiki.org/Western_Rite
och här: http://orthodoxwesternrite.wordpress.com/liturgy/.
Att vi är västliga i vår rit, innebär också att våra ämbetsbärare klär sig enligt västlig, liturgisk tradition och använder de västliga, liturgiska plaggen i gudstjänsten. I praktiken innebär det att vi i stort sett följer det förkonciliära, romerska 'modet'.

S:t Ansgar, Sveriges apostel

FÖR DET FJÄRDE, firar NKK enligt denna vördnadsvärda tradition huvudsakligen sina högmässor enligt en anpassad, svensk form av den s k 'S:t Gregorius-liturgin', d v s samma liturgi som firas av de flesta av de församlingar inom Antiokia-patriarkatet som har sitt ursprung i lutherska och/eller evangeliska församlingar. För mer information om denna liturgi och själva mässordningen (endast på engelska än så länge, men den svenska ordningen presenteras på denna blogg under början av nästa år), se bl a här: http://orthodoxwiki.org/Liturgy_of_St._Gregory
och här: http://members.cox.net/stgregoryoc/liturgy.htm.

Denna liturgi är nästan identinsk med det som av romerska katoliker idag kallas den 'tridentinska' mässan (se dock avvikelserna ovan), men den firas alltid på folkspråket och församlingen har en aktiv och deltagande roll i mässfirandet, såsom i de sjungna liturgiska hymnerna, i böner och i många av de övriga liturgiska partierna. Predikans roll och utformning är den klassiska evangeliska, svenskkyrkliga, och det är också med självklarhet som vi använder oss av traditionella, svenska hymner och psalmer i mässan. Såväl svenskkyrkliga, evangelisk-katolska (från ärkebiskop Nathan Söderbloms fantastiska benämning på Svenska kyrkan) troende som traditionella, romersk-katolska, känner sig därför hemma i denna mässordning, som till yttermera visso alltså är ett fullt ut legitimt uttryck för den odelade Kyrkans ortodoxa och katolska tro och en liturgi som alla ortodoxa företrädare kan känna igen som ortodox praxis.

FÖR DET FEMTE, behöver man alltså inte vara 'romersk' för att vara katolik och man behöver inte vara 'bysantinsk' för att vara ortodox, utan som ekumenisk kristen i Sverige i den odelade Kyrkans tro, med kärlek för både Kyrkans östliga och västliga - och nordiska - arv, kan man också vara NORDISK-KATOLSK!

GÅ I FRID!

2011-11-07T22:46:00.002+01:00

Åttio eller nittio år är på det mänskliga planet en lång tid, det är ett helt liv med alla sorger och glädjeämnen som däri ryms, det är tid för lek och kärlek, för förundran och förväntan, för vänskap och gemenskap, för möten och avsked, för längtan och saknad. Allt detta ryms också i våra liv och endast Gud och vi själva vet nog hur det till slut blev. Varje människas liv är helt unikt och därmed också en livets gåta, ett tillvarons mysterium. Vid vår jordiska död får den gåtan sitt svar, för enligt den tro som vi genom vårt dop är en oskiljaktig del av, så är dessa jordiska år inget annat än en parentes i vår odödliga själs existens och endast en förberedelse för det verkliga livet på andra sidan dödens tunna slöja, ovanför dopvattnets skimrande vattenyta.

För oss som lämnas kvar i det jordiska livets skola, är det kanske svårt att blicka så långt tillbaka och åter se våra avlidna som de späda barn som för så länge sedan i sina dop fick del av det hopp som nu återigen aktualiserats, men för dem och för den Herre som där och då gjorde dem delaktiga av sin egen seger över döden, så är det som igår. Som barn kommer vi in i denna världen och som barn lämnar vi den, när Gud kommer och hämtar tillbaka det liv Han en gång sände in i tid och rum. Tiden däremellan läggs därmed tillrätta som en erfarenhetsgrund hos våra avlidna och som en del av alla vackra minnen hos de som kände och älskade dem.

Vi bör tro att begravningsdagen faktiskt är en högtidsdag för våra avsomnade, att varken jordisk sorg eller jordisk oro mer kan nå dem, att deras själ på ett sätt nu är fri och pånyttfödd och att de nu kan se klarare och andas lättare. I Kyrkans tradition kallas vår jordiska dödsdag för vår himmelska födelsedag och det som vi här betraktar som livets kollaps blir för den som erhållit svaret på gåtan istället livets höjdpunkt.

Vi som står framför en kista med vår sorg och saknad och med de minnen som obarmhärtigt fyller våra dagar och nätter, kan kanske inte alltid se denna ljusa sida av den mänskliga döden. För oss är döden ett smärtsamt avsked, där man lämnar sina vänner, där man ser sig om en sista gång innan man tar farväl och där man t o m lämnar det man är mest förtrogen med, sin egen kropp. Döden bryter enheten med världen och alla dem man lärt sig älska. Men avskedet är alltid lättare, mycket lättare för den som går än för dem som lämnas. Enligt klassisk kristen tro, återfinner snart den som går, de som lämnats, medan de som är kvar, ofta har svårt att se att kommunikationen faktiskt inte alls är bruten utan endast förvandlad, att relationen genom döden bara gått i i en ny fas.

Det finns inget här i världen som lurar så många som döden, för det som förefaller oss vara den definitiva undergången, den slutgiltiga skilsmässan, det brutala avbrytandet av alla relationer, är i själva verket motsatsen till allt detta. Alla våra avlidna vet det och snart vet även vi, att döden inte är slutet utan början, början till ett större och fullare liv än det som vi här lärt oss att leva med. Guds skapelse sker i det dolda, där väver Han människan samman. Så nyskapas livet i döden för tider och världar som kommer. (Sv.ps. 623:4) När vi säger: ”Vila i frid!”, så säger Kristi Kyrka: ”Gå i frid och all lycka i livet!”

BÖNEN FÖR SJÄLARNA I SKÄRSELDEN

2011-11-05T19:52:00.008+01:00

Hur kan vi säga att det heliga mässoffret då det frambärs, kan vara de avlidna i skärselden till nytta?

Alldeles oavsett om man med den romersk-katolska kyrkan talar om 'skärselden', den renande elden, eller om man med östkyrkans fäder talar om det mellantillstånd som själen passerar innan mötet med Gud eller innan den slutgiltiga domen, så är det uppenbart, att Kristi Kropp är EN, i himmelen, på jorden och i skärselden, och för Gud är alla dessa delar av Kyrkan levande.

Kristi korsoffer är ETT, evigt och fullständigt och giltigt för alla och i alla tider, och Kyrkans mässoffer är DETSAMMA som Kristi korsoffer. Det kan helt enkelt inte vara något annat. Det frambärs inte på nytt eller upprepas i Kyrkans gudstjänst. Alla mässor är EN, det är ETT offer och detta ENDA offer, som alla mässor är del av, är det som sonar våra synder och renar oss i skärselden. Alla böner och alla mässor som vi frambär själva eller som vi frambär för varandra är alltså vårt allt djupare tillgodogörande av detta Kristi korsoffer och självklart något som verkar våra själars rening i skrärselden och det som till slut kan föra oss ut i Kristi ljus.

Många protestanter är så bundna av det temporala tänkandet att det nästan är omöjligt för dem att tänka i det eviga presens som är Guds. Man vänder sig mot Kyrkans tro att mässan kan frambäras för de avlidna, just för att man är så fast i ett historiskt punkttänkande, först hände det och sedan händer det etc., men så tänker inte Kyrkan. Vi upprepar inte på nytt Kristi offer i den heliga mässan, som om Kristi offer skulle behöva kompletteras eller som om det inte var tillräckligt på Golgata, utan det är de facto SAMMA offer som av Kyrkan frambärs i varje mässa. Man kan alltså säga, att Kristi offer inte har framburits en gång, utan att det ständigt frambärs, i Kyrkans mässfirande. Dess verkan genomtränger hela universum, himmelen, jorden och skärlselden, och utför ett ständigt pågående sonande verk ända fram till den dag då Fadern sammanfattar allt i Kristus. Det som hände på Golgata är naturligtvis, till dess yttre beståndsdelar, en historisk händelse, men dess inre, andliga dimension, är ett evigt skeende, som också fyller varje mässa som Kyrkan firar och ständigt, mer och mer, renar alla de själar som är i gemenskap med Kyrkan, alldeles oavsett var dessa befinner sig, om de nu är på jorden eller i skärselden, ty Kristi Kyrka är som sagt EN och det är omöjligt att tänka sig att några delar av Kristi Kropp är avskurna, isolerade från några andra delar, så länge de alla är i Kristi Kropp.

Kristi korsoffer sonar oss från synden och detsamma gör Kyrkans mässoffer. Kristi korsoffer var inte heller enbart till för de som råkade leva på hans tid, utan fastmer också för alla redan avlidna - det är ju detta som utgör motivet i Påskens ikon - och till yttermera visso även för alla de som ännu var ofödda, för annars hade ju vi själva varit ohjälpligt förlorade. Vi hade inte möjligheten att stå vid Jesu kors med Gudsmodern och Johannes, men vi har möjlighet att stå vid Kristi Kyrkas altare med alla Guds heliga och ta emot samma försoning. Korsoffret är evigt och evigt sonande och det som händer i den heliga mässan är en helig och evig interaktion, d v s att det konkretiseras och personaliseras för oss som firar den aktuella mässan. Att ta till sig den sonande kraften i Kristi korsoffer, är något som vi bör göra under hela livet och då vi lämnar jorden vet vi att nya kristna fortsätter att frambära mässoffret för alla levande och döda och för oss. Det räcker alltså inte att säga "en gång frälst, alltid frälst", ty frälsningen är en process, en helgelse eller gudomliggörelse, och det går inte att nöjt slå sig till ro med tanken att har vi en gång försonats med Gud så räcker detta, ty med samma resonemang skulle det då räcka med att fira den heliga mässan och ta emot Kristi Kropp och Blod en enda gång under livet, så är det sedan klart! Frälsta är vi först då vår Herre sätter frälsningens krona på vårt huvud och då är försoningens verk fulländat för oss. Detta ögonblick är det som vår Herre förutsäger och drar in oss i, med sina ord på korset: "Det är fullbordat!", ty för honom är allt samtidigt, och något av detta ligger också i prästens ord i kommunionsinbjudningen: "Allt är redo!" Tänk alltså forfarande Guds eviga presens!

När mässoffret frambärs är det alltså lika mycket till vår nytta som till de avlidnas nytta och försoning. Om det vore på något annat sätt, skulle det innebära att vi också säger att bön/förbön är onödigt och meningslöst och verkningslöst, ja, att själva mässan är onödig annat än som en minneshögtid - verkar den inget för de avlidna i kommunion med Kyrkan så verkar den inget för oss heller - eller att vi säger att Kristi Kropp är delad, d v s att vi kan be för vissa delar av Kristi Kropp, de som är på jorden, men inte för andra delar, de som är i den renande elden, själens sanatorium. Det mellantillstånd som krävs för att rena och förbereda själarna inför mötet med Gud, är naturligtvis beroende av vars och ens både onda och goda gärningar och längden i detta reningens tillstånd är också satt i förhållande till hur långt vi var och en har kommit i vår andliga mognad. Reningen är alltså individuell, personlig, liksom frälsningen, medan försoningen är kollektiv och genomströmmar hela Kristi Kropp. Varje gång den heliga mässan frambärs och Kristi korsoffer aktualiseras, sker det alltså något med oss som firar denna mässa och sker det något med en del av Kristi Kropp så påverkar det hela Kristi Kropp. I vissa delar av protestantismen har man haft svårt att ta till sig denna genomgripande förståelse av Kristi Kropp. Att man har svårt för att be om helgonens förböner, att man inte gärna ber för de avlidna eller att man inte ser att man firar mässan med och för även de avlidna i skärselden, visar helt enkelt att man inte fullt ut förstått bilden av Kyrkan som Kristi Kropp.

Vi kan egentligen inte påverka längden för hur länge någon behöver befinna sig i detta tillstånd, det kan endast Gud, men vi kan, och bör, be om det enligt Guds vilja och för de av våra avlidna som befinner sig i detta tillstånd, precis som vi kan och bör be för de av våra systrar och bröder som befinner sig i svåra omständigheter i detta livet. Vi kan egentligen inte heller offra något av oss själva, utan endast Kristi evigt giltiga offer, och med detta offer kan vi förena våra böner för sonandet av våra avlidnas synder. Att undvika att be för varandra bara för att 'det är Gud som bestämmer', skulle vara helt främmande för kristen tro. Att helgonen ber för oss, insåg t o m reformatorerna, även om de inte riktigt insåg att vi också kan och bör be, både om helgonens förböner och dessutom att vi kan och bör be för våra avlidna, det som alltid varit Kyrkans klara tro.

HELGONENS PLATS I DEN KRISTNES LIV

2011-11-05T18:51:00.001+01:00

Jesus är den förstfödde av de från döden uppståndna,^¹ men Han är på inga sätt menad att vara ensam eller den ende, ty själva Påskens mysterium skulle i så fall vara rätt så ointressant för oss, om det alltså vore av en exklusiv karaktär. Men lika beroende som vi, som delar av Kristi Kropp, är av Honom som är huvudet, lika beroende är vi av varandra, såsom lemmar som alla behövs och symbolen för denna ”de heligas gemenskap” är just helgonen. Helgonens skara och deras förböner för sina ”med-lemmar” i Kristi Kropp, är därför ingen fakultativ del av kristen tro, som man kan välja att omfatta eller inte, utan fastmer en markör för hur mycket av kristen tro som man egentligen förstått.

1 Jmf. Kol. 1:18; Upp. 1:5.

Helgonen kan nu ses som de ”med-lemmar” i Kristi Kropp som till fullo insett allt detta, som varit så genomlysta av den Helige Ande som ständigt verkar i Kristi Kropp, att de av Guds nåd också kunnat få verka som lokala kraftcentraler i Kristi Kropp och föredömen för de som ännu inte förstått den radikala konsekvensen av talet om Kristi Kropp eller som ännu inte erfarit den grundläggande gemenskap med medlaren som ett liv i Kristi efterföljd innebär. Medlaren som fullbordat sin medlarroll har på så sätt ersatts av många förmedlare, ty medlare kommer vi aldrig mer att behöva någon, men förmedlare kommer vi ständigt att behöva och helgonen har fått just denna funktion i Kyrkans inre liv, som speciellt utrustade förmedlare av medlarens verk.

Gud var själv ytterligt beroende av Marias ”Ja” vid Bebådelsen och Jesus var helt beroende av Gudsmodern de första nio månaderna av sin jordiska existens och han var definitivt beroende av sin familj under de följande, första åren av sitt mänskliga liv. Till viss del var han nog även beroende av goda lärare, vägledare och inspiratörer under åren direkt före sin offentliga verksamhet. Men även efter det att han fullgjort sin medlarroll, nu i sin himmelska roll som huvud för Kristi Kropp, är han beroende av människor som förmedlare av allt detta och han är beroende av att förmedlas genom efterföljare på hans väg från död till liv. Helgonen får vi se som arbetsledare i denna fortlöpande förmedling, eller, med en utökning av bilden av Kyrkan som Kristi Kropp, som de för blodomloppet så centrala artärerna. Och om Kristus är huvudet är det lika självklart att tänka sig Gudsmodern Maria som hjärtat i Kristi Kropp, det hjärta som Jesus själv en gång var så beroende av att stå i gemenskap med, det hjärta som gav honom hans jordiska liv, det hjärta vars blod pumpade i hans blod och det hjärta vars hjärtslag fortfarande är det som uppehåller Kristi Kropp!

Alltså finns ett oändligt antal, endast Gud känner dem alla, speciella förmedlare av medlarens verk, d v s livet i Kristus, och utan dessa förmedlare hade vi med all säkerhet varit osaligen ovetande om allt det ovanstående. Före oss har nu alla dessa förmedlare gått och främst av dem Gudsmodern Maria och helgonen, sådana som vi egentligen alla ytterst är kallade att bli, några av oss redan här i detta livet, men de flesta av oss definitivt i livet efter döden, då när allt skall sammanfattas i Kristus och hela Kristi Kropp skall befinna sig i den eviga gudstjänsten inför Guds tron. Men redan nu, kan och bör vi alltså stå i en levande bönegemenskap med alla dessa.

2011-11-05T18:35:00.004+01:00

Heliga Mechtilde av Hackeborns (+1298; 19/11) bön för de avlidna

(uppenbarad för henne av Herren själv)

Fader vår som är i himmelen.

Jag ber dig, käre himmelske Fader, att förlåta alla de lidande själarna i skärselden,

för att de inte har älskat dig, som är deras Herre och Fader,

du som av ren nåd har gjort oss till dina barn.

De har inte ärat dig såsom de borde

utan har uteslutit dig, genom synden, ur sina hjärtan, där du alltid ville bo.

För att rena deras skulder offrar jag dig

din enfödde Sons kärlek och ära, som han gav dig under sitt liv här på jorden

och alla de gärningar och den bot och gottgörelse,

med vilken han har renat människorna från deras synder. Amen.

Helgat varde ditt namn.

Jag ber dig, du godaste Fader att förlåta de avlidnas själar

för att de inte alltid på ett värdigt sätt ärade ditt heliga namn.

Istället uttalade de ditt namn på ett ytligt sätt

och med ett liv i synd har de gjort sig ovärdiga namnet kristna.

Som gottgörelse för deras synder offrar jag dig

den ära som din älskade Son gav dig på jorden

genom sin förkunnelse och sina gärningar för ditt heliga namns skull. Amen.

Tillkomme ditt rike.

Jag ber dig, älskade Fader, att förlåta de avlidnas själar

för att de inte alltid och med stor längtan har sökt dig och ditt rike av all sin kraft.

Som gottgörelse för deras ytlighet och brist på goda gärningar offrar jag dig

din Sons heliga längtan,

med vilken han önskar och ber att även dessa själar skall få ärva ditt rike med honom. Amen.

Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden.

Jag ber dig, gode Fader, att förlåta de avlidna själar

som inte alltid har underordnat sig din vilja och som inte har försökt att uppfylla den i allt.

Alltför ofta har de levt och handlat enligt sin egen vilja.

För deras olydnad offrar jag dig

din Sons kärleksfulla hjärta,

som alltid var i fullkomlig förening med din allraheligaste vilja.

Jag offrar dig också hans fullkomliga lydnad intill slutet, döden på korset. Amen.

Giv oss i dag vårt dagliga bröd.

Jag ber dig, kärleksrike Fader, att förlåta alla de avlidna själar

som har tagit emot altarets allraheligaste sakrament

utan innerlig längtan att förena sig med Kristus.

Ofta har de tagit emot dessa heliga gåvor utan vördnad och tillbedjan

eller inte ens brytt sig om att närma sig din Son i sakramenten.

För dessa synder offrar jag dig

din Sons, Jesu Kristi oändliga helighet och förening med dig.

Jag offrar dig även hans stora kärlek,

med vilken han har givit sig själv, det högsta goda, i detta sakrament till oss. Amen.

Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.

Jag ber dig, gode Fader, att förlåta själarna i skärselden alla deras skulder,

som de har tagit på sig genom de sju huvudsynderna

och särskilt för att de inte har älskat och velat förlåta sina fiender.

För dessa synder offrar jag dig

din Sons kärleksfulla bön, som han upphöjde till dig från korset för sina fiender. Amen.

Och inled oss icke i frestelse.

Jag ber dig, gode Fader, att förlåta alla själar

för att de ofta inte har kämpat mot frestelser och sina egna begär.

Ofta har de följt den onde fienden och tillfredsställt köttets begär.

För alla dessa synder offrar jag dig

Jesu Kristi ärorika seger, med vilken han har övervunnit världen.

Jag offrar dig också hans arbete, hans möda, hans heliga liv och hans bittra lidande. Amen.

Utan fräls oss ifrån ondo;

för din älskade Sons smärtor och förtjänsters skull

och led de avlidnas själar och oss till den eviga härlighetens rike, som är du själv. Amen.

2012 - det är då det sker!

2011-11-03T12:46:00.000+01:00

Vi har i ett inlägg för en dag sedan rapporterat om de stora och spännande saker som händer just nu, dels i USA med PNCC:s förhandlingar med ett flertal kyrkosamfund om anslutning till Scranton-unionen och dels i Europa, där ett stort antal intresserade präster, lekmän och hela församlingar är i dialog med NKK om att ansluta sig till oss. I flera länder i Europa har dessa förhandlingar kommit så långt att en anslutning är att vänta inom de närmaste månaderna. I andra länder är läget så känsligt att det skulle vara till skada för våra systrar och bröder att rapportera om detta. Vi har därför dragit tillbaka det tidigare inlägget, inte för att det inte stämde, utan just för att ge våra medkristna i Europa lite arbetsro under de sista avslutande delarna av deras förhandlingar med NKK. Vi lovar att återkomma så snart vi har något mer att rapportera, men var förvissade om att 2012 kommer att vara ett mycket betydelsefullt år för NKK både i Sverige och ute i Europa, så mycket kan vi ändå säga...

KORSET FRÅN SAN DAMIANO SOM SYMBOL FÖR ÄMBETSBÄRARE I NKK SVERIGE

2011-11-02T20:11:00.012+01:00

Som ni från och med nu kan se uppe i vänstra hörnet av denna blogg, har vi nu fått biskopens tillåtelse att använda det s k korset från San Damiano som förlaga för det svenska kleresiets olika ämbetskors inom NKK Sverige. Vi har valt detta kors/krucifix, då det är en mycket välkänd symbol både i den östliga och i den västliga kristenheten och lätt igenkännes av både östliga och västliga kristna. Genom sitt utseende är det också de facto en ikon och ett vittnesbörd om frälsningen i Jesus Kristus och Påskens mysterium. Det mest kända originalet, d v s det kors som talade till den helige Franciskus av Assisi med orden: "Gå och bygg upp min Kyrka!", kan idag fortfarande beskådas i klarissornas vackra klosterkyrka S:ta Chiara i Assisi. Det är förmodligen målat av en bysantinsk eller syrisk mästare på 1000- eller 1100-talet, säkerligen från en äldre förlaga från öst, kanske Syrien, och kan därmed sägas vara ett vittnesbörd från den odelade Kyrkans tid och en påminnelse om den tidiga bysantinska närvaron även i Västeuropa.

En version av korsets historia återfinnes här: http://en.wikipedia.org/wiki/San_Damiano_cross och en annan beskrivning, tillsammans med en kort meditation över dess olika figurer och symboler återfinns här: http://www.squidoo.com/san-damiano-cross#module8993545

och även här: http://www.franciscanfriarstor.com/archive/stfrancis/stf_san_damiano_cross.htm.

Vi rekommenderar också den vackra boken av P. Henrik Roelvink: "Kristusikonen från San Damiano - tio meditationer över San Damianokorset", som finns att beställa t ex här:

http://www.bokus.com/bok/9789186428709/kristusikonen-fran-san-damiano-tio-meditationer-over-san-damianokorset/

Vi citerar från en av beskrivningarna över detta ikonkors: Saint Francis prayed as follows as he knelt before the crucifix in the San Damiano Chapel:

"Allhighest, glorious God, cast your light into the darkness of my heart. Give me right faith, firm hope, perfect charity and profound humility, with wisdom and perception, o Lord, so that I may do what is truly your holy will. Amen."

The San Damiano Cross is an icon of the paschal mystery of Christ, a visual reminder of the tenets of our faith. It has the power to reinforce our faith and thus help repair God's Church today, as Saint Francis did centuries ago.

Detta är ju naturligtvis också vår egen motivation bakom att välja detta kors som symbol för NKK i Sverige, i vår strävan att vara en brokyrka mellan öst och väst, att vara en grund för en genuint, katolsk tro i Norden, med våra rötter i den odelade Kyrkans ortodoxa tro, men utlevd i en västlig och nordisk kontext.

Tvärtemot vad många tror, är det inte heller detta kors som är officiell symbol för Franciskanorden, det är istället Tau-korset, ofta med två korslagda, stigmatiserade händer (syftande på Franciskus och Jesus), så korset från San Damiano kan på ett sätt sägas vara 'ledigt' som officiell symbol. Detta älskade och vackra kors bärs också redan som smycke av många kristna. Självfallet är det också så, att det nog är S:t Franciskus som är det mest kända och älskade helgonet i Sverige. Vad vore därför lämpligare som förlaga till våra ämbetsbärares officiella kors än just denna ikon?

Inom NKK i Norge är det istället det keltiska ringkorset som varit samlande symbol för diakonernas, prästernas, prostarnas och biskopens ämbetskors. Detta har att göra med norska traditioner och norsk historia. I Sverige har ringkorset inte lika stark tradition och används av vissa grupper som det vore olämpligt att sammankopplas med. Både inom New Age-rörelser och extremnationalistiska rörelser figurerar ringkorset eller olika tolkningar av detsamma och vi har därför, med biskopens tillåtelse, valt en annan symbol för ämbetskorsen i NKK Sverige.

Detta kors kommer att bäras av samtliga medlemmar av NKK:s kleresi i Sverige och införs efterhand som ämbetsbärare vigs i de olika graderna. Klerker i minoresgraderna kommer att bära ett mindre kors av trä, tenn eller brons i en enkel kedja runt halsen. Diakoner och präster kommer att bära ett större kors av silver i en längre silverkedja som ett bröstkors, s k pectorale (prästkorset kommer att vara något större än diakonkorset). Prostar kommer att bära ett silverkors något större än prästkorset och med endast konturerna av korset guldbelagda i en större silverkedja som bröstkors. Biskopar (den dag i framtiden sådana vigs...) kommer naturligtvis att bära ett större guldkors i guldkedja som bröstkors runt halsen. För att undvika en salig blandning av olika kors i olika storlekar, kommer det av krävas av samtliga vigda ämbetsbärare att man håller sig till de antagna modellerna och storlekarna av detta kors.

TRO OCH HOPP FÖR FRAMTIDEN

2011-11-02T17:59:00.000+01:00

Biskop Roald Nikolais installationstal, betitlat "Tro och hopp för framtiden", från den 6 augusti 2011, i Oslo, finns nu att läsa, på norska, via följande länk: http://dnkk.no/tiltredelse.html.

Nämnas bör också, att vår biskop som motto valt: "Herrens fruktan, styrkt av den Helige Ande" (jmf. Apg. 9:31).

Vilka läser vår blogg?

2011-10-31T18:00:00.005+01:00

Vilka läser egentligen denna NKK:s svenska blogg och vilka är intresserade av en genuin nordisk-katolsk tro, en nordisk ortodoxi av västlig rit, kanske man undrar ibland. Med dagens översättningsverktyg, så går det ju att hjälpligt läsa sidor på andra språk och det finns ju också människor som kan nordiska språk i andra delar av världen. Sedan kan man ju själv undra om det vi skriver verkligen når någon "där ute". Vi kontrollerade detta alldeles nyligen och statistiken visar vilka länder vi har läsare i och hur många dessa är i respektive land. Vi vet inte hur länge man stannat på sidan, men vi vet att det är s k genuina besök, d v s att man bara räknas en gång oavsett hur många gånger man sedan besöker sidan från samma IP-adress, att besök som kommer från våra egna, interna kanaler är bortsorterade och att trafikkällorna bakom dessa besök, kommer från andra håll än de stora sökmotorerna. Resultatet är kanske något förvånande, ty sedan vi startade denna blogg i februari i år, är utfallet:

Sverige 10.221

Norge 2.946

Finland 772

USA 477

Tyskland 194

Polen 155

Italien 106

Storbritannien 91

Schweiz 84

Danmark 67

Finland 59

Estland 56

Lettland 42

Frankrike 41

Ryssland 37

Ukraina 28

Australien 14

Ungern 11

Alltså, ingen från Island...

Ny biskopsvigning inom PNCC och Scranton-unionen

2011-10-31T15:23:00.004+01:00

The Very Rev. Paul Sobiechowski (tredje från höger i första raden i fotografiet till höger här ovan) (som var hos oss i mars detta år, tillsammans med den ekumeniska delegationen runt ärkebiskop Anthony), vigdes till det heliga biskopsämbetet på helige evangelisten Lukas' fest 18 oktober, i S:t Stanisalus' katedral i Scranton. Huvudkonsekrator var Scranton-unionens primas, The Most Rev. Dr. Anthony Mikovsky, med alla PNCC:s biskopar, tjänstgörande och emeriti, som assisterande konsekratorer. Läsningarna under vigningsmässan skedde på engelska, polska och spanska, påvisande den internationella karaktären inom PNCC. Över fyrahundra gudstjänstdeltagare hade slutit upp till denna högtid. Biskop Paul tar nu sin plats i Scranton-unionen biskopssynod, där redan vår egen biskop Roald Nikolai återfinns. Biskop Paul kommer att verka i The Eastern Diocese av PNCC. Bland alla de ekumeniska gästerna återfanns bl a The Most Rev. James C. Timlin, romersk-katolsk biskop emeritus för stiftet Scranton, biskop Tikhon från OCA (Orthodox Church of America), som vi har nära och vänskapliga band till samt The Right Rev. Richard W. Lipka från ACNA (Anglican Church of North America), som vi nyligen inlett diskussioner med inför denna kyrkas inlemmande i Scranton-unionen (dessa tre återfinns på fotografiet härovan till vänster) samt Abbot-elect Luis A. Gonzalez, OSB, från S:t Benedict's Abbey i Bartonville, Illinois.

Vi ber för biskop Paul och hans ämbetsgärning. Många år!

VAD GÄLLER SAKEN?

2011-09-28T15:18:00.003+02:00

Med anledning av Svenska kyrkans pågående kyrkomöte i Uppsala, så kan vi inte undvika att reflektera över en av de stridsfrågor som just nu diskuteras i media, senast i Aktuellt 26 september. Vi avhörde med intresse den beramade debatten mellan de två svenskkyrkliga prästerna Helle Klein, Stockholm och Håkan Sunnliden, Värnamo, och även om vi i sakfrågan naturligtvis känner sympati för Sunnlidens åsikter, så kan vi inte undvika att beundra Klein för hennes klara ståndpunkt och korrekta analys. Vi tackar Klein för denna klarsyn.

Om nu Svenska kyrkan har beslutat om en äktenskapsordning i kyrkomöte, biskopsmöte och läronämnd, så har man som präst i denna kyrka två alternativ - att acceptera denna ordning eller söka sig någon annanstans. Så enkelt är det ju faktiskt och så fungerar en luthersk kyrka - om man kan sina bekännelseskrifter vill säga. Hade det inte fungerat så, så hade aldrig lutherdomen ens uppstått... Ställer man inte upp på partiprogrammet bör man lämna partiet. Det handlar ju inte om vissa, mindre betoningar av en särskild teologisk fråga, utan om ett av sakramenten och en av Gud given skapelseordning.

Nu kan man invända att Svenska kyrkan (tills vidare) har två fullt godkända inställningar till samkönade äktenskap och att man som enskild präst alltid har s k väjningsrätt. Det kan förvisso vara sant, men vi tror också att alla inblandade vet att detta är en tillfällig övergångslösning som inte kommer att för evigt upprätthållas och förmodligen inte ens kommer att överleva de närmaste åren. Tror man något annat, så är man endera oärlig eller helt historielös, vilket som är värst är väl tveksamt.

En luthersk kyrka tar sig den självklara rätten att anpassa sin teologi till den rådande kontexten, sade Klein. Jo, så har man ju alltid gjort och det är i lutherdomen kyrkan ('församlingarna' som termen lyder i Confessio Augustana och som idag alltså logiskt betyder Svenska kyrkans kyrkomöte där församlingarnas valda företrädare beslutar om läran - jo, det har de full mandat som kyrkans högsta beslutande organ att göra, alldeles oavsett vad biskopsmöte eller läronämnd säger, vilket man visat ett flertal gånger) som avgör vad som är kristen tro och förenligt med evangeliet. Vare sig Sunnliden eller någon annan enskild präst kan ta sig den friheten att avgöra vad som är sann, luthersk lära - om man nu skall följa sin egen kyrkas ordning, vill säga.

Sunnlidens envisa hänvisande till den allmänneliga kyrkan och den tvåtusenåriga traditionen (vilket tydligen skapade munterhet hos Klein), står sig rätt slätt i en sådan diskussion, men det är klart, vad skall han säga. Att hänvisa till det faktum att det statliga bör skiljas från det kyrkliga, vad gäller äktenskapets ingående eller juridiska giltighet, är ju att skjuta bredvid målet, som Klein så skickligt påpekade. Sunnliden hade kunnat återlämna sin vigselrätt dagen efter sin prästvigning, om det nu var detta som saken gällde. Att det gäller Kyrkans syn på äktenskapets sakrament och möjligheten för Kyrkan att ö h t förrätta samkönade vigslar, erkändes aldrig av Sunnliden och vi undrar varför.

Uppenbarligen, vilket han själv också faktiskt sade, är man rädd för och trött på att bli kallad 'homofob'. Vi hade kunnat kommentera denna rädsla för människors tyckanden och tänkanden, men avstår från detta...

Dock, Sunnliden är en sympatisk man, lugn och resonerande och visst har han en hel del poänger. Läs gärna vad han själv säger på sin egen blogg: http://hakansunnliden.blogspot.com/. I sin argumentation för det orimliga i att kyrkan sköter myndighetsutövning åt staten, har han många goda tankar. Han verkar t o m ha Sturmark från Humanisterna på sin sida där - liksom naturligtvis oss. Men, han upprepar fortfarande att det inte har att göra med homosexuellas rätt att ingå äktenskap i kyrkan. Detta är, som han säger, en icke-fråga och där är, enligt honom, beslutet redan fattat. Vi förstår forfarande inte, varför då problemet uppstått just nu och varför det först är nu som han vill återlämna sin vigselrätt. Det är sant, att samhällets syn på vad ett äktenskap är, radikalt har ändrats först nu, i och med att den nya Äktenskapsbalken införts och i och med att könsneutrala äktenskap införts, men han säger ju själv att det inte är detta som är orsaken bakom hans ställningstagande, utan endast att prästerna förväntas sköta myndighetsutövning åt samhället, och där har ju ingen förändring skett på senaste tiden. Åtminstone sedan kyrkan (rent teoretiskt) skildes från staten, så har Sunnliden glatt agerat myndighetsutövare åt staten, i många år, utan att klaga, väcka debatt eller återlämna sin vigselrätt. Någonstans brister det i argumenteringen.

SANN KRISTEN LÄRA ELLER MIN EGEN LÄRA?

2011-09-14T11:08:00.002+02:00

Vi vet att det allt som oftast leder till vissa påpekanden, då vi är skarpa i vår kritik av Svenska kyrkan. Därför skall vi nu inte kritisera Svenska kyrkan, men vi kan inte låta bli att direkt citera från SPT (Svensk Pastoraltidskrift), som väl får betraktas som ett språkrör för den s k klassiska högkyrkligheten i Svenska kyrkan. Så här slår man fast i ledaren i SPT nr. 17 (19/8) 2011:

Den kristna tron är inte en uppsättning idéer som innehavaren själv bestämmer, utan en i ord och praxis klädd erfarenhet. Den erfarenheten ges till människor av Gud, både direkt och genom förmedling av andra människor i trons gemenskap. Trons gemenskap är primär, individens inväxande i den sekundär. Därför är det kyrkan och inte en enskild kristen som avgör vad som är sann kristen lära.

Det inledande resonemanget kan nog vara lite svajigt och man måste alltid sätta människors erfarenheter, hur gudagivna man än själv anser dem vara, i Kyrkans kontext, där Kyrkans samlade tro och tradition (somliga skulle även tala om Kyrkans läromagisterium) får vara måttstocken för vad som kan inrymmas i Kyrkans tro, lära och liv, men det anmärkningsvärda är det som kommer sedan. Vi har här strukit under den sista meningen, för även om vi självfallet instämmer helt och fullt i detta, så är det märkligt att finna detta påstående i en luthersk kontext. Det skulle då gälla alla kristna, med undantag av Martin Luther själv, eller...?

Omvänt, blir frågeställningen om det är helt i sin ordning för en enskild kristen (oavsett om man heter Luther eller ej) att själv avgöra vad som är "sann kristen lära". Att man inte riktigt förstår allt eller att man inte kan vänta på att kyrkan reformerar sig eller att det kanske tar en tid (kanske t o m en lång tid och kanske längre än min korta levnad) för Kyrkan att komma fram till det som jag anser vara "sann kristen lära" eller möjligen att Gud har ett något längre perspektiv än vi eller ens att Gud ibland, för en tid, tolererar både vissa missbruk och överdrifter men även de största av syndare, t o m på höga positioner, i sin Kyrka, allt detta vet vi, men frågan gällde alltså vem som i det långa loppet har rätt att bestämma "sann kristen lära" - Kristi Kyrka eller en enskild augustinermunk i 1500-talets Tyskland?

SPT har nu för oss besvarat denna fråga och det tackar vi ödmjukt för... - ingen kritik alltså, utan snarare ett tack för ett, visserligen senkommet men ändå välkommet, klargörande.

PONTIFIKALMÄSSA

2011-09-13T16:57:00.000+02:00

Vi gläds åt att sistlidna helg ha fått fira NKK:s första pontifikalmässa i Sverige (Observera att bilden är från ett annat tillfälle!). Biskop Roald Nikolai firade den heliga mässan i Stefanskyrkan (S:t Johannes församling, Svenska kyrkan), med assistans av subdiakonen Petrus Michael Catenacci och ministranten Magnus Sterner, på lördagen 10 september kl. 18. Så kraftig var berökningen att vårt gamla rökelsekars kedjor gav upp och nu måste ersättas av ett nytt tills nästa gång. En liten men mycket aktiv skara på drygt 15 personer hade slutit upp till detta historiska tillfälle och både orgelmusiken och sången lät långt mer än de som var inblandade! Hela helgen inklusive måndagen ägnade biskopen åt olika ekumeniska möten, varav det viktigaste definitivt var mötet med biskop Anders Arborelius och F. Fredrik Emanuelsson på Katolska biskopsämbetet, som fortlöpte i en mycket förtrolig och för framtiden hoppingivande anda, med stor respekt och godkännande från Romersk-katolska kyrkans sida för vår apostoliska succession och våra ämbetsbärares giltiga vigningar och sakramentsförvaltning. (Mer rapporter om detta möte kommer senare.) Vi ser nu fram emot en mer regelbunden verksamhet under hösten, med återkommande tidegärdsgudstjänster och samtal om Kyrkans tro och liv. (Tid och plats kommer att i god tid anslås på denna blogg.)

2011-09-10T13:13:00.000+02:00

Detta är egentligen ett svar till en kommentar av Pontus Immanuel-Maria (se kommentarer på förra inlägget), men då detta kan vara av intresse för en bredare läsekrets, lyfter vi upp det till ett allmänt inlägg.

Det gläder oss att så många är villiga att diskutera detta och vara öppna för det ekumeniska arbetet. Vi förstår dock inte riktigt vad som menas när man säger att man är tveksam till det vi säger. Vi kan förstå detta om det rör sig om en teologisk diskussion. När det gäller den kanoniska lagen och dess tillämpande beslut i olika biskopskonferenser, så kan man ju som enskild katolik visserligen tycka att biskoparna gör fel, men själva besluten och lagtexterna är det ju inte så mycket att orda om. Om man inte läst amerikanska, romersk-katolska biskopskonferensens ord, så finns de här: http://nordiskkatolsk.blogspot.com/2011/02/nattvardsgemenskapen-med-rom-igen.html.

Märk särskilt att när det gäller PNCC, så talas det inte om "nödfall" eller "extremfall", utan "They may receive the Eucharist when they ask for it and they are properly disposed." Vad som menas med detta specificeras också längre ner, d v s "In order to be properly disposed to receive Communion, participants should not be conscious of grave sin and normally should have fasted for one hour." Under dessa omständigheter välkomnas medlemmar i PNCC (och NKK, så länge NKK var en del av PNCC) till nattvardsbordet i Romersk-katolska kyrkan. Det fungerar alldeles utmärkt och har så gjort sedan länge, både i USA och i Norge (och i Sverige, vid de tillfällen som hittills varit aktuella). Märk att man skiljer på de kristna i de kyrkor som canon 844 §4 gäller för- här gäller "i nödfall" eller "överhängande behov" - och för de kyrkor (där ingår vi) där istället §3 skall tillämpas: "According to Roman Catholic discipline, the Code of Canon Law does not object to the reception of communion by Christians of these Churches (canon 844 § 3)." Och från romerskt håll tillägger man: "A certain communion in sacris...is not merely possible but is encouraged."

Vi vet att detta inte är så känt i Sverige, men så är det ju ett litet land vi bor i. De amerikanska biskoparnas ortodoxi vill vi inte uttala oss om. Dock bör man notera att det hela skedde på salige Johannes Paulus II:s initiativ och uttryckliga önskan och det var Rom som tog kontakt med PNCC och inte tvärtom. När gemenskapen återupptogs mellan RKK och PNCC, så var det också kardinal Kasper som reste till PNCC:s katedral för att offentliggöra det hela, det var inte PNCC:s ärkebiskop som kallades till Rom för att ta emot beskedet. När PNCC:s förre ärkebiskop inbjöds till Rom för förre påvens begravning, så placerades han också med självklarhet bland kardinalerna (fast det väl borde ha varit bland ärkebiskoparna...). Att det blev just i USA man tog dessa beslut, beror ju på att det är där som PNCC haft sitt centrum och större delen av sin aktivitet, men samma belut håller nu på att utarbetas i Italien av den italienska, romersk-katolska biskopskonferensen (arbetet påbörjades förra året), då ju PNCC nu också etablerat församlingar i Italien. De flesta amerikanska, eller för den delen polska, romersk-katolska präster och biskopar vi mött (för att inte tala om de teologer som har ekumeniskt ansvar i Vatikanen!) känner dock mycket väl till PNCC och interkommunionen, men det är ju mycket begärt att svenska teologer skall vara pålästa på detta. Att detta gällt PNCC:s medlemmar i Sverige och Norge i flera år, vet de romersk-katolska biskoparna i både Sverige och Norge. Vi har t o m brev från dem (eller den ansvarige romersk-katolske prästen för ekumeniska frågor)som bevisar detta, men det är ju rätt onödigt att slänga dokument i huvudet på varandra.

Du säger, att bara för att biskoparna gör på ett sätt, så är det inte säkert att det är rätt, enligt Kristus. Så kan det säkert vara, även om det då blir svårt att besluta någonting alls och t o m de ekumeniska konciliernas beslut skulle ju då bli föremål för samma kritik. Nu är det som det är och vi tar nya tag för att fördjupa ekumeniken med bl a RKK. Glädjande är dock det mottagande som PNCC:s och NKK:s biskopar får i själva Vatikanen. Där inbjuds de med självklarhet till gemensam mässa och får tala till prästseminaristerna om vår tro och lära. Men som sagt, Sverige är ett litet land...

När det gäller din fråga om Svenska kyrkans pastorer, så, nej, vi anser inte att Svenska kyrkan har någon apostolisk succession, vi anser inte att dess pastorer på något sätt kan fira giltiga mässor eller förvalta giltiga sakrament. Självklart finns det en viss välsignelse i det som dessa pastorer utför, om de gör det i god tro och med ett gott syfte, och de kan ju också vara mer eller mindre 'katolskt' inriktade, men det skulle t ex vara omöjligt för en svenskkyrklig pastor att concelebrera mässan tillsammans med en präst i NKK och är det någon luthersk pastor som konverterar till NKK, så måste han naturligt reordineras och prästvigas enligt traditionell, katolsk rit. En präst i NKK utdelar inte försoningens sakrament till någon som inte är katolik eller ortodox (man kan lyssna och be för personen dock) och en medlem i NKK går ju självfallet inte till 'bikt' hos en luthersk pastor, eftersom dessa inte kan förvalta detta sakrament enligt katolsk tro. Vi hoppas att detta besvarar dina frågor.

In Christo

PÅMINNELSE OM LÖRDAGENS PONTIFIKALMÄSSA

2011-09-06T15:10:00.001+02:00

Vi påminner om pontifikalmässan med biskop Roald Nikolai

nu på lördag!

Detta är ett utmärkt tillfälle att träffa vår kyrkas nyvigde biskop samt att få svar på sina frågor om Nordisk-katolska kyrkan. Mässan firas till stora delar som en traditionell, svensk högmässa (med den skillnaden att biskopen i mässan tilltalar oss på norska och vi svarar på svenska...), så vi tror att de flesta kommer att känna igen sig. Vårt nattvardsbord är självklart öppet för alla katoliker och ortodoxa. Där gäller respektive kyrkas krav inför Nattvardsgång. För svenskkyrkliga gäller att man skall vara döpt i den Treeniges namn, dela Kyrkans tro på Kristi reella närvaro i nattvardselementen, inte bära på någon allvarligare synd som man inte biktat och blivit avlöst ifrån samt att man före gudstjänsten meddelar tjänstgörande präst att man ämnar ta del av Nattvarden och av denne får admission därtill. Alla intresserade är hjärtligt välkomna till gudstjänst och efterföljande enkelt fika, där man får tillfälle att tala något med biskopen.

Tid: Lördagen 10 september, kl. 18

Plats: Stefanskyrkan (Svenska kyrkan, S:t Johannes församling), Vanadislunden
(ingång fr. Frejgatan)

FILDELNING

2011-08-29T20:12:00.001+02:00

Vi testar (för att se om det fungerar...) att börja lägga in viktiga dokument och filer för delning, via Google Document, som alla kan öppna och skriva ut.

Nedan en av de bästa liturgiska kalendrarna.
https://docs.google.com/viewer?a=v&pid=explorer&chrome=true&srcid=0B_SiPOo6Q1NsZDNiM2QwNmYtMWIyOS00MGJlLWE2ZWItNWQwNmJjMDEyMWIy&hl=en_US

Här "The Rubrics of the Missal 1962" - viktiga för mässans firande.
https://docs.google.com/viewer?a=v&pid=explorer&chrome=true&srcid=0B_SiPOo6Q1NsNGNjNzM1NDktOWZmNy00YTY0LWIyYTUtMGMwMDQyMGZlYTYx&hl=en_US

Med tiden kommer också agendor och annat.
Var så goda!

KYRKOFÄDER OCH DIKTARE

2011-08-29T18:33:00.001+02:00

Apostoliska trosbekännelsen läses högt varje högmässa [trots att det ju är Nicaenum som är högmässans trosbekännelse! - red. amn.] och varje dop. Men den är inget som kyrkan kräver att man ska tro på för att få vara med... Vi kan förhålla oss till trosbekännelsen - ungefär som vi kan tycka om en dikt att den talar till mitt hjärta eller ej.

Detta är ett ordagrannt citat från en av Svenska kyrkans församlingstidningar förra året, skrivet av församlingens kyrkoherde, tillika kontraktsprost, en högt uppsatt och erfaren kyrkoherde i en av Svenska kyrkans allra största församlingar. Så långt har det alltså gått! Trosbekännelsen är på samma nivå som en dikt! Kyrkans bärande grund, vittnesbörden om Guds frälsningsplan och hela uppenbarelsens mål och mening, är alltså att betrakta som poesi (dessutom orimmat och inte alls inklusivt!). "Vill ni att ert barn skall döpas till denna tro?" frågar man i Svenska kyrkans dop efter Trosbekännelsen. Många kommer nu att klaga över att inte de fick bli döpta till Karin Boye istället! Folket kräver omdop och först i kön står Bruno K Öijer! Så varför läser vi då helt enkelt inte en dikt istället, på Trosbekännelsens plats? Kanske något av den av pseudokyrkliga företrädare redan söndergullade Tranströmer, kanske "Valv efter valv" (eller "Tomhet efter tomhet")? Ylva Eggehorn kunde väl lätt skriva något istället för den nicaenska trosbekännelsen. Dag Hammarsköld, där har vi det! Byt ut de liturgiska partierna mot citat ur Hammarskölds "Vägmärken". Eller varför inte löpa linan ut och låta ärkeateisten Björn Ulvaeus skriva något lagom snusförnuftigt! Egentligen är dock alla kommentarer överflödiga. Det är alltså detta som ledande företrädare för Svenska kyrkan står för idag. Ve er, ni herdar! Och käre dr. Luther - se nu vad du ställde till med!

VEM AVSÄTTER BISKOPAR?

2011-08-27T20:13:00.010+02:00

En mycket intressant diskussion har dykt upp på vår sida, som föranleder ett klargörande. Såsom med rätta påpekats i en kommentar på denna blogg, säger ett av lutherdomens allra främsta bekännelsedokument, Confessio Augustana (CA), i artikel 28: "Men när Biscoparne lära eller stadhga någhot som är emoot Euangelium, tå haffua Församlingarna [Ecclesiae] Gudz befalning, som förbiudher bewijsa them någhon lydhna och hörsamheet." (SKB s. 84, eller enligt den latinska texten: "Verum cum aliquid contra Evangelium docent aut statuunt, tunc habent Ecclesiæ mandatum Dei, quod obedientiam prohibet").

Det är alltså "församlingarna" eller "kyrkan" som har detta mandat av Gud, d v s att avsätta en heretisk biskop eller åtminstone vägra en sådan någon lydnad eller hörsamhet. Märk väl, att det INTE är någon enskild präst eller teolog (professionell eller mer hobbybetonad...) och självklart ingen enskild lekman som har denna rätt i god luthersk ordning. Biskopar är inget smörgåsbord, där man fritt kan välja och vraka bland dem man gillar eller dem som man själv anser följa Evangeliet. Till och med i Romersk-katolska och i alla de ortodoxa kyrkorna är det denna ordning som strikt gäller, d v s att man kan ha åsikter om en biskops lära och leverne och t o m föra fram dessa åsikter, men så länge som en kyrklig synod eller motsvarande inte avsatt eller suspenderat biskopen ifråga, så är man utan undantag bunden att lyda honom och som präst tvingad att stå i kommunion med honom. INGEN kan på eget bevåg avsätta biskopar eller undandra sig gemenskapen med sin reguljäre biskop, för då är man själv automatiskt inte någon del av kyrkan. (Man kan naturligtvis anse att den biskop man har, inte är någon "riktig" biskop, av olika anledningar - men då är det ännu underligare att man är där man är!)

På så sätt representerar CA, art. 28, inget nytt eller särskilt lutherskt, det är klassisk, katolsk och ortodox kyrkosyn som framhålls. Problemet uppstår när enskilda lutheraner applicerar orden på sig själva och tror att det är dom som är "församlingarna" eller "kyrkan", men denna individualismens heresi ligger ju nu latent i all lutherdom, där det enda som man gjort, är att ersätta en ofelbar påve i Rom med miljoner ofelbara småpåvar som var och en tror att det är deras tolkning av Evangeliet som är den rätta. Det är därför vi har koncilier och synoder som beslutar i dessa frågor - och i Svenska kyrkan (enligt alla fattade beslut) är det Kyrkomötet som är högsta beslutande organ. Man kan tycka illa vara om denna ordning - men snälla, lämna då istället! Tror man då fortfarande, efter allt som skett, verkligen att det är Svenska kyrkan som är det mest genuina uttrycket för Kristi Kyrka i Sverige!?

Problem uppstår här, anser vi, när somliga (främst högkyrkliga, svenskkyrkliga präster, så har vi sett det) på eget bevåg säger upp kommunionen med sin biskop, för att han är en hon, för att han/hon viger kvinnor, för att han/hon viger samkönade par, för att han/hon öppet lever som homosexuell eller något annat som man anser strider mot Evangeliet. För en präst blir detta extra allvarligt, då man inte kan verka som präst, annat än i kommunion med en biskop som är den som garanterar att det är en kyrka man verkar i. Svenska kyrkans ordning, så som vi förstår den, innebär att man alltid står under den reguljäre stiftsbiskopen, alldeles oavsett vad man tycker om denne. Lämnar man gemenskapen med sin stiftsbiskop, så har man som präst avsatt sig själv, åtminstone i Svenska kyrkan. Man bör då genast söka upp en annan 'katolsk' biskop att ställa sig under för att kunna fortsätta verka som präst i Kristi Kyrka. Att som präst i Svenska kyrkan försöka att ställa sig under någon annan än den reguljäre stiftsbiskopen är vare sig möjligt eller tillåtet (och knappast ens något som Luther själv accepterat, alldeles oavsett denne biskops teologiska hållning, för då skulle kyrkan istället avsätta denne biskop - att Svenska kyrkan idag nog hade avsatt Luther själv hör inte hit!).

Det hjälper inte heller att som präst försöka 'välja' sin biskop och försöka söka sig till något litet 'rättroende' reservat elller stift där det (för tillfället) finns en biskop som man möjligen kan acceptera. I Svenska kyrkan (liksom i alla kyrkor) står alla biskopar i kommunion med varandra, annars är de ingen del av den kyrkan, så de biskopar jag är i kommunion med, står alltid i kommunion med ett antal andra biskopar, varav några som jag alltså i värsta fall inte accepterar, men som jag ändå, vare sig jag vill det eller inte, de facto också står i kommunion med... Ja, man borde själv förstå hur ohållbart det blir! Finns det en enda biskop i Svenska kyrkan som jag som präst inte kan stå i kommunion med, så kan jag därmed inte stå i kommunion med någon enda biskop i Svenska kyrkan och då är jag inte längre präst i Svenska kyrkan! Alla biskopar som anses som reguljära biskopar i Svenska kyrkan och som inte avsatts eller suspenderats av "församlingarna" i Svenska kyrkan, d v s av Kyrkomötet (eller Biskopsmötet då, för de som inte kan acceptera Kyrkomötet som uttryck för det som CA avser...), är de som jag måste vara i kommunion med för att kunna tillhöra Svenska kyrkan. Detta är klassisk, kristen tro och i detta fall alltså även luthersk kyrkosyn, så hur svårt kan det vara?! Hur kan man anse sig vara "katolsk" i Svenska kyrkan eller stå för någon sorts "katolicitet" i Svenska kyrkan (för det gör man...), utan att inta denna genuina, äktkatolska hållning till biskopsämbetet? Det är mycket man inte förstår, har vi nu förstått!

Det som CA avser med "församlingarna", borde alltså i luthersk kontext naturligtvis syfta på kyrkan som helhet, eller åtminstone på de representanter som församlingarna utser, i svenskkyrklig ordning alltså Kyrkomötet (vad i all världen skulle det annars syfta på i Svenska kyrkan, någon?), och vad detta kyrkomöte anser, torde stå klart för de flesta. I Kyrkomötet har dessutom biskoparna inte rösträtt (en något märklig ordning kan tyckas, för en s k 'episkopal' kyrka, men ändå, i detta fall visar det bara att det lämpligt nog är detta organ, som representerar "församlingarna" i CA - kom gärna med avvikande uppfattning men visa då att CA rakt ut säger att varje enskild kristen för sig och enligt eget sinne kan säga upp gemenskapen med sin biskop...) Om då Kyrkomötet inte anser att den aktuella biskopen säger något emot Evangeliet, vilket de ju knappast lär göra, i just de frågor som det här handlar om, så har den enskilde kristne två val. Endera kan han lämna Svenska kyrkan och söka sig till en kyrka som mer är i linje med Evangeliet (och detta är ju det naturliga valet, men som kräver lite ryggrad och ofta en del personliga offer, åtminstone för en präst...) eller så kan han bilda sin egen sekt och när det gäller en präst, så kan han göra sig till sin egen biskop, vilket är det som sker då man inte längre är i kommunion med den reguljäre biskop som den kyrka som man tillhör de facto anser som den reguljäre biskopen i det stift som man verkar.

Detta borde vara så enkelt för alla inblandade att inse, men vi har hört många varianter på samma dubbelspel. "Jag anser inte att biskopen i X stift lär eller lever enligt Evangeliet, så jag behöver inte lyda honom/henne." Men nu är det inte jag, vare sig som lekman eller prästman, som avgör detta, utan, om man nu skall följa sina egna bekännelseskrifter, "församlngarna" som helhet, d v s den kyrka man tillhör och de församlingarnas representanter som denna kyrka utsett, i Svenska kyrkan alltså Kyrkomötet. Punkt!

Man kan tycka vad man vill om Svenska kyrkan, men den följer sina beslutade ordningar (om än inte klassisk, kristen teologi eller ens samma teologi som Luther...) Hur och av vem dessa ordningar beslutas (och kanske speciellt vad dessa ordningar säger...), kan man också ha sina åsikter om, men om man inte kan acceptera dessa ordningar så bör man självfallet lämna Svenska kyrkan och söka sig till en kyrka och en biskop som man anser bättre företräder Kristi Kyrka i Sverige!

En liten fotnot bara: Confessio Augustana har aldrig någonsin erkänts eller gillats av något enda koncilium, vare sig i öst eller i väst, vilket innebär att det inte på något sätt är bindande för den enskilde kristne. På sin höjd är det ett intressant teologiskt verk, som också är ett tidsdokument, men kyrkorättsligt ligger det väl på samma nivå som en bok av ärkebiskop em. K G Hammar (som gärna får ta detta som en komplimang...)

BISKOPEN VISITERAR FÖRSAMLINGEN!

2011-08-25T11:07:00.006+02:00

Välkommen att fira mässa med Nordisk-katolska kyrkan!

Vår nyvigde biskop Roald Nikolai kommer nu för första gången som biskop till Stockholm och Gudsmoderns Beskydds församling. Biskopen kommer att vara i Stockholm 10-12 september för olika ekumeniska överläggningar, bl a med biskop Anders Arborelius, samt möten med företrädare för andra kyrkor och samfund. Han kommer naturligtvis också att fira pontifikalmässa med oss. Det kommer att finnas tillfälle för alla intresserade att möta och tala med biskopen i samband med mässan, samt att ställa frågor och få information om Nordisk-katolska kyrkan. Tid och plats för mässan anges nedan. Hjärtligt välkommen!

(På bilden, vår biskop omgiven av tre generationer Nemkovich - PNCC:s ecumenical officer, F. Robert Nemkovich Jr., biskop Roald Nikolai, ärkebiskop emeritus Robert Nemkovich Sr. och Eric Nemkovich - från biskopsvigningen i somras)

Tid: Lördagen 10 september, kl. 18

Plats: Stefanskyrkan (Svenska kyrkan, S:t Johannes församling), Vanadislunden (ingång fr. Frejgatan)

KYRKAN ÄR DÄR BISKOPEN ÄR

2011-08-22T15:14:00.004+02:00

På vems uppdrag?
- Om 'frifräsarpräster' och deras mandat

En undran som ofta dyker upp i sinnet vid samtal främst med svenskkyrkliga präster, är, på vems uppdrag, i vems namn och på vems mandat de egentligen firar den heliga mässan. Kanske är nu detta inlägg ett stort trampande på många ömma tår, men frågan måste ställas, då så mycken förvirring verkar råda om dessa spörsmål. Det är inte ett ifrågasättande av någon enskild person, men vi undrar bara hur man teologiskt får ihop det.

Katolsk, traditionell teologi (liksom kanske ännu mer ortodox teologi och kyrkosyn) är att Kyrkan är där biskopen är, att det är biskopen som synliggör Kyrkan och att det i själva verket är de som samlas kring biskopen då han firar mässan, som utgör Kyrkan. I fornkyrkan talade man om Kyrkan på den eller den platsen eller Kyrkan i det eller det huset. Det var alltid de församlade kristna runt sin biskop som avsågs. När de olika kyrkor, som var och en representerades av sin biskop, sågs tillsammans, så var de tillsammans Kristi Kropp, men varje Kyrka (och biskop) var den fulla realisationen av Kyrkan som helhet på sin aktuella plats, och när de olika kyrkornas biskopar var i kommunion med varandra, så var Kristi Kropp inte delad utan enad. Speciellt för fornkyrklig och ortodox teologi är ju detta en självklar ecklesiologisk ståndpunkt och själva grunden även idag för ortodox, katolsk kyrkosyn.

Som vi mycket väl vet, blev det i takt med kristendomens utbredande, alltså nödvändigt, rent logistiskt, med präster, som på sina enskilda biskopars mandat, fick tillåtelse att fira den heliga mässan, i biskopens namn och som hans ställföreträdare. Ingen präst har dock någonsin i hela Kyrkans historia fått mandat att fira mässan på eget bevåg och i eget namn.

Denna enkla och självklara teologi är tydligen ett stort problem för många (särskilt 'protestantiska') präster idag - för på vilken biskops uppdrag firar de det som de anser vara Kristi Kyrkas heliga mässa? Ställer man denna fråga särskilt till s k 'högkyrkliga' eller 'evangelisk-katolska' (eller vilket begrepp de nu använder om sig själva...), så får man oftast en mängd olika hemsnickrade lösningar eller rent av ett mycket syrligt bemötande, för här ställs det på sin spets vad Kyrkan är för något.

Det normala i Kyrkans ordning är att man firar mässan på sin stiftbiskops mandat, eller möjligtvis på sin ordensbiskops eller abbots mandat (då abbotarna eller motsvarande har biskops rang i sina respektive kloster). Nu uppstår det märkliga att en del präster i Svenska kyrkan mer eller mindre sagt upp gemenskapen med sin stiftsbiskop, detta p g a att han är en hon, att han/hon öppet lever ett homosexuellt liv, att han/hon inte anses som rättroende, att han/hon viger samkönade par, att han/hon viger kvinnliga präster eller något annat. Frågan är självklar - på vems uppdrag och mandat firar man då som enskild präst den heliga mässan? På sitt eget uppdrag? Man leker därmed sin egen Kyrka, utan kontakt vare sig med Kristi Kyrka eller dess traditionella teologi. Detta är självklart helt främmande för såväl östkyrklig som västkyrklig teologi.

En del försöker slingra sig undan detta med att hänvisa till sin vigningsbiskop, att det är på dennes (förmodat 'rättroende') biskops mandat och i dennes namn som man firar mässan. Problemet är bara att för de flesta präster som kommer med detta pseudoargument, så är deras vigningsbiskopar för länge sedan avlidna, och detta är också ett argument som är mycket främmande för traditionell, kristen tro. Man står som präst alltid under en - levande - biskop eller så står man inte under någon biskop alls och då har man per definition inte någon som helst rätt att fira mässa. Frågan är om man ens kan välja bort sin ordinarie stiftsbiskop för en annan biskop, vigningsbiskop eller inte, alldeles oavsett om denne är levande eller inte. Biskopar är inget smörgåsbord. Det är åtminstone emot Kyrkans traditionella ordningar, det borde (tror vi) likaså vara emot Svenska kyrkans ordning - och verkar man i en kyrka vars ordningar man inte respekterar, så borde man ha tillräckligt med ryggrad för att lämna en sådan kyrka.

Alltså: man är aldrig präst för sin egen skull eller i sin egen person, utan endast som ställföreträdare för en biskop, som är den som synliggör och representerar Kristi Kyrka på den aktuella platsen. Vid prästvigningen får man inget som helst mandat att fira mässan på eget uppdrag (runt detta finns nu alltså många missförstånd), utan på biskopens uppdrag och i kommunion med biskopen (med vigningsbiskopen så länge man är under hans jurisdiktion och under en annan biskop om vigningsbiskopen avlider eller träder ur tjänst eller om man som enskild präst av någon orsak går in under en annan biskops jurisdiktion, vilket alltid är något som beslutas av biskoparna i samsyn och inte något man gör efter eget huvud).

Och är man inte i kommunion med den biskop som utgör grunden för Kyrkan på den aktuella platsen, ja, det är kanske överflödigt att påpeka vad man då är, men präst är man INTE, och något befullmäktigande att fortsätta att fira mässan har man inte, då begreppet 'präst' inte ens kan tänkas vid sidan av en ansvarig biskop, som är den som fyller prästens funktion med innehåll! Ja, man skulle t o m kunna säga att man med ett sådant tillvägagångssätt har gjort sig själv till sin egen biskop i sin alldeles egna, lilla kyrka.

En del präster vi mött, har faktiskt varit ärliga och rakt ut sagt att de firar mässan på eget bevåg eller möjligtvis 'i Kristi' namn, och bevisar därmed det som skulle bevisas, d v s att de inte ens på den mest grundläggande nivå, förstått vad Kristi Kyrka är (som alltid leds av vår Herre GENOM (inte vid sidan av) Kyrkans biskopar!) och de har knappast förstått ens vad en präst ÄR och VARFÖR.

Så vi uppmanar alla 'frifräsarpräster' att reflektera över vad de är och på vems uppdrag och i vems namn de firar sina mässor i sina församlingar. Vi vill verkligen förstå hur de tänker runt detta, hur de ser på biskopsämbetet i Kristi Kyrka och hur de eventuellt får ihop detta med traditionell katolsk och ortodox teologi och ecklesiologi.

JUNGFRU MARIE AVSOMNANDE OCH UPPTAGANDE - 15 AUGUSTI

2011-08-15T11:33:00.002+02:00

Vi firar idag med hela Kristi Kyrka i öst och väst vår älskade mammas himmelska födelsedag, vi sörjer hennes jordiska avsomnande, men vi gläds desto mer åt hennes upptagning till det himmelska med kropp och själ och hennes kröning som Himlarnas Drottning. Vår moders himmelska härlighet är det som föregriper vår egen frälsning och som visar att det inte bara är någon dröm. Såsom Guds inkarnation i vår Herre Jesus Kristus ger mänskligheten del i hans gudomlighet, och hans glädjerika uppståndelse ger oss del i hans seger över döden, så ger också Gudsmoderns Marias himmelska upptaging oss en underpant och ett synligt bevis på vår egen förestående salighet hos vår himmelske Fader. Älskade mamma i himmelen, bed för alla dina barn!

FUNDAMENTEN FÖR KYRKANS TRO I

2011-08-14T12:54:00.003+02:00

Kristi Kyrkas uppfattning om sig själv, vilar på grundföreställningen, att Jesus Kristus grundade en enda, synlig Kyrka. Åt denna gav han fullmakten att förkunna hans sanning intill tidens ände och i Kyrkan har den obrutna linjen från apostlakyrkan bevarats. Denna Kyrka är enligt aposteln Paulus 'Kristi Kropp', vars enda överhuvud är Jesus Kristus själv. Det som gör Kyrkan till en enhet är den gemensamma, sanna bekännelsen till honom och det gemensamma, sakramentala och andliga livet i honom.

Kristi Kyrkas centrala dogm är tron på den heliga Treenigheten - Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande - tre gudomliga personer i ett enda väsen, samt tron på Kristus som Guds inkarnation och därmed på hans två naturer - gudomlig och mänsklig - två naturer i en person.

Kristi Kyrka tror att Bibeln, den heliga Skrift, har tillkommit genom gudomlig inspiration och den Helige Andes verk, och håller därför Bibeln som sin främsta bekännelseskrift och som en del av den gudomliga uppenbarelsen, men anser också att Guds Ord inte bara är Bibeln, utan först och främst Sonen, ’Ordet’ (på grekiska ’Logos’). Sonen uppenbarar sig inte bara i Bibeln, utan ännu tydligare och mer genomgripande i Kyrkans gemenskap. Därför ’tror’ Kyrkan inte på Bibeln, utan på Gud, genom Sonen, Jesus Kristus. Då Kyrkans Tradition även är äldre än den bibliska kanon, ses Bibeln mer som en del av Kyrkans Tradition än som dess allenarådande fundament. Kyrkan avvisar därför också med självklarhet den subjektiva, lutherska heresin om ’Skriften allena’ (’sola scriptura’), då denna dogm inte går att leda i bevis vare sig med hjälp av Bibeln själv eller fädernas skrifter. Vid sidan av Bibeln, är andra viktiga, skrivna källor, även besluten från de sju ekumeniska koncilierna, kyrkofädernas övriga skrifter och sådana kanoniska dokument från lokala koncilier som vunnit inflytande över och godtagits av hela Kristi Kyrka.

Tillsammans med de ortodoxa kyrkorna, ser Nordisk-katolska kyrkan Kristi Kyrka som en gemenskap av administrativt oberoende eller självständiga, lokala kyrkor, förenade i tro, sakrament och kanonisk disciplin, men där varje kyrka åtnjuter rätten att själv välja sitt eget överhuvud och sina biskopar. Traditionellt har patriarken av Rom, påven, ett visst ’primat’ bland de övriga patriarkerna i de fornkyrkliga patriarkaten (Alexandria, Antiokia, Jerusalem och Konstantinopel), i det att han som Roms biskop åtnjuter speciella privilegier som ’den främste bland jämlikar’ (’primus inter paris’) vad gäller t ex ordförandeskap vid ekumeniska koncilier, väktare av den katolska tron, besvärsinstans vid teologiska strider och Kristi Kyrkas främste talesman, men påven besitter därvid ingen direkt doktrinär eller administrativ auktoritet och inte heller är han överställd någon av de andra patriarkerna eller biskoparna, så att han på något sätt skulle kunna ingripa i de andra biskoparnas suveränitet i sina respektive stift, provinser eller kyrkor.

Kristi Kyrka vördar Jungfrun Maria som den främsta bland helgonen och den högst upphöjda och ärade människan i Kyrkan. Maria är enligt Kyrkans tro Jesu moder och därmed också Guds moder i tiden och i evighet, men som vår Herre och Frälsares moder är hon även Kyrkans moder och alla troendes moder. Hon har enligt Guds vilja beretts en föregripande delaktighet i den frälsning som alla människor är kallade till, då hon under sitt jordiska liv undanhållits syndens verk och efter sin död med kropp och själ upptagits till himlen som den första människa som nått det himmelska målet, och hon vördas därför som en förebild och förebedjerska och som ’Himlens Drottning’, delaktig i vår frälsning tillsammans med och genom sin Son, Jesus Kristus och medverkande i den förmedling av Guds nåd som delgivits oss genom hennes födelse av vår Herre.

Kristi Kyrka ser sakramenten som tecken (ord och handlingar) som kan uppfattas med våra sinnen och som är tillgängliga för vår mänskliga natur så som vi nu känner den. De meddelar på ett verksamt sätt den nåd som de betecknar i kraft av Kristi handlande och den Helige Andes makt.

INSTALLATION AV H. H. BISKOP ROALD NIKOLAI I OSLO 5-7 AUGUSTI 2011

2011-08-11T16:38:00.002+02:00

Nedan följer några bilder från NKK:s kyrkodagar i Oslo 5-7 augusti, där vår nye biskop installerades i sitt ämbete, där han vigde två nya präster för vår kyrka och där många ekumeniska gäster hade samlats för att närvara vid festligheterna i dagarna tre.

S.t Johannes Döparens katedral,
vår församlingskyrka i Oslo

Biskop Roald Nikolai o. biskop Thaddeus,
omgivna av tjänstgörande präster o diakoner,
samt några av de många tillresta, intresserade, ekumeniska gästerna
från bl a England, Tyskland o. Sverige.

BISKOPSVIGNINGEN I SCRANTON 25 JULI 2011

2011-08-11T16:24:00.001+02:00

Nedan följer några bilder från biskopsvigningen av vår nye primas för NKK

Det samlade biskopskollegiet i PNCC o. NKK!

Ärkebiskop Anthony, PNCC
o. biskop Roald Nikolai, NKK

Biskopen omgiven av (t.v.) prosten Ottar Myrseth

o. (t.h.) prosten Asle Dingstad

Biskopen o. prostarna i NKK tillsammans med biskop Thaddeus Peplowski

NY APOSTOLISK BISKOP I NORDEN!

2011-07-29T23:23:00.001+02:00

Den 25 juli A.D. 2011, på S:t Jacobi dag, biskopsvigdes teol. dr., msgr. Roald Nikolai Flemestad i S:t Stanislaus katedral i Scranton U.S.A, som förste biskop i Nordisk-katolska kyrkan (NKK) samt hierark för församlingarna i Skandinavien. (Biskop Roald Nikolai är den fjärde biskopen från vänster i fotografiet ovan.) Huvudkonsekrator vid biskopsvigningen var: The Most Rev. Anthony A Mikovsky, ärkebiskop för Polish National Catholic Church (PNCC), biträdande konsekrerande biskopar var: The Rt. Rev. Thaddeus S. Peplowski, biskop för stiftet Buffalo-Pittsburgh, The Rt. Rev. Thomas J. Gnat, biskop för Eastern Diocese, The Rt. Rev. Anthony D. Kopka, biskop för Western Diocese, The Rt. Rev. John E. Mack, biskop för Central Diocese, The Rt. Rev. Sylvester Bigaj, biskop för stiftet i Canada, The Most Rev. Robert M. Nemkovich, ärkebiskop emeritus och The Most Rev. John F. Swantek, ärkebiskop emeritus (samtliga PNCC). Ceremonimästare var: The Very Rev. Bishop-Elect Paul Sobiechowski, The Very Rev. John Z. Kraus, The Rev. Stanley Bilinski, The Rev. Bernard Nowicki och The Rev. Robert M. Nemkovich, Jr. (samtliga PNCC) Assistenter till biskop Roald Nikolai var: The Very Rev. Ottar Myrseth, prost i Nordisk-katolska kyrkan (NKK) och The Very Rev. Asle Dingstad, likaså prost i NKK.

Vi gratulerar Hans Högvördighet biskop Roald Nikolai till hans nya värdighet. Äntligen! Söndagen 7 augusti installeras biskop Roald Nikolai i S:t Johannes Döparens katedral i Oslo, med många tillresande gäster från församlingarna i U.S.A., Sverige, Italien, Tyskland och Schweiz samt ekumeniska gäster från hela Norden (se särskilt program nedan).

Därmed är det största och viktigaste steget taget för att börja bygga upp en nordisk, katolsk och ortodox kristendom även i Sverige. Under hösten kommer ett flertal diskussioner att äga rum både i Sverige och Norge mellan företrädare för Nordisk-katolska kyrkan och Romersk-katolska kyrkan, för att mer officiellt kunna reglera och ratificera det ekumeniska samarbetet, t ex vad gäller den redan rådande interkommunionen etc. Vi ser därför framtiden an med tillförsikt och innesluter biskop Roald Nikolai i våra förböner. Många år!

STÖD FÖR NORDISK KATOLSK KRISTENDOM!

2011-06-27T13:48:00.002+02:00

Som många gånger rapporterats på denna blogg, har Nordisk-katolska kyrkan i Sverige och vår församling i Stockholm, via anonyma välgörare erhållit ett antal mässhakar med tillhörande liturgisk paramenta, liksom en fantastisk gåva i form av en relik. Många andra har hört av sig för att höra hur man kan stödja verksamheten i detta viktiga uppstartsskede och därmed vara med och lägga grunden för en klassisk, katolsk och ortodox kristendom, med en nordisk prägel här i landet. Därav detta inlägg.

Det mesta finns på plats vad gäller liturgisk utrustning och sådant som vi behöver för att regelbundet fira den heliga mässan, församlingen är lagligen bildad och inregistrerad hos Kammarkollegiet och vi har där fått våra stadgar antagna. Vi har börjat krismera några nya medlemmar - vi välkomnar nu flera sådana ansökningar - och vi har en ansvarig, nationell koordinator utsedd, i subdiakon Petrus Michael Catenacci. Under senhösten 2011 eller vårvintern 2012 räknar vi med att komma igång med regelbunden gudstjänstverksamhet. Nu väntar vi också på att Nordisk-katolska kyrkan får sin första biskop, i och med att Msgr. Roald Nikolai Flemestad biskopsvigs 25 juli, vilket gör att vi kan ta nästa steg för att mer formalisera våra kontakter främst med Romersk-katolska kyrkan i Sverige, där vi hoppas att likt USA och Norge kunna nå en överenskkommelse, mer officiell sådan, om partiell interkommunion och godkännande av varandras ämbeten, det som redan finns enligt den kanoniska rätten, men som behöver sättas på papper för varje land, men vi hoppas också kunna knyta närmare kontakter med de ortodoxa kykorna i landet, som vi ju delar hela vår teologi och kyrkosyn med. Detta blir mycket enklare med en biskop som vår representant. Med tiden kommer biskop Roald Nikolai (Deo volente) att vara biskop inte bara för Sverige och Norge, utan även för våra församlingar i Italien, Tyskland, Schweiz och Frankrike, som alla är på väg in i detta samarbete, och vi har även grupper i Danmark som sökt kontakt med oss. Framtiden ser alltså mycket spännande ut för vår verksamhet i Sverige och vår församling i Stockholm, Gudsmoderns Beskydd, som till att börja med kommer att vara moderförsamling för hela NKK i Sverige.

Vi påminner nu om att alla våra ämbetsbärare, såväl nuvarande som de som snart vigs, enligt traditionell, kristen sed, förvänats förtjäna sitt eget uppehälle vid sidan om sitt klerikala ämbete. För detta behöver vi dock en viss ekonomisk buffert, för att göra det möjligt, speciellt vid övergången, att få en egen präst på heltid till församlingen i Stockholm. Vissa kostnader i samband med att hyra lämplig kyrkolokal, kommer också att uppstå, liksom kostnader för information etc. Alla intresserade har nu möjlighet att stödja detta vårt arbete, med valfritt belopp eller regelbundna insättningar.

Nordisk-katolska kyrkans bankkonto i Handelsbanken är nu alltså i full funktion för gåvor. Det bör påpekas att kontot är registrerat på församlingen och inte någon privatperson. Inbetalningar för att stödja verksamheten kan göras anonymt eller med angivande av namn, till

bankgiro 0761-9109 (med mottagare: Nordisk-katolska kyrkan i Sverige).

Man kan också särskilt ange vad man vill att gåvan skall användas till. Vi tackar på förhand för alla gåvor och förbinder oss självklart att använda dem till Guds Rikes fortsatta utbredande i vårt land. Med önskan om Guds rika välsignelser över dem som på detta sätt stödjer klassisk kristendom!

HISTORISK BISKOPSINSTALLATION

2011-06-23T10:54:00.005+02:00

Såsom tidigare rapporterats, kommer monsignore, teol dr. Roald Nikolai Flemestad att biskopsvigas 25 juli i PNCC:s katedral i Scranton, USA, och sedan installeras i sitt ämbete som biskop i NKK, vid en speciell högtid i Oslo, den första helgen i augusti. Här nedan följer så det kompletta programmet för dagarna i Norge. Flera ekumeniska gäster kommer också att närvara, liksom en delegation från NKK i Sverige. Alla intresserade hälsas hjärtligt välkomna till dessa dagar. Om man behöver hjälp med att ta sig till Oslo eller med att ordna logi i närheten av kyrkan, tag gärna kontakt med subdiakon Petrus Michael Catenacci, dr.catenacci@yahoo.com.

Kyrkostämman i Oslo 5-7 augusti 2011

Fredag 5 augusti
Kl 10.00: Nordisk-katolska kyrkans Generalsynod; S:t Johannes Döparens kyrka
Kl 16.30: Mässa med välsignelse/invigning av S:t Johannes Döparens kyrka - biskop Thaddeus Peplowski

Kl 19.00: Kulturafton; Stuene, Gjestehuset Lovisenberg

Lördag 6 augusti
Kl 09.00: Laudes (Morgonbön); S:t Johannes Döparens kyrka

Kl 10.00–12.00: Föredrag; Kapellet, Catinka Guldbergcentret:

"Mina visioner för NKK - då och nu" (på engelska) - biskop Thaddeus

"Tro och hopp - vägen vidare" (på norska) - biskop Roald Nikolai

(vid behov ordnas program för alla barn under förmiddagen)

Kl 12.00: Gemensam lunch; Catinka Guldbergcentret
Kl 16.30: Högtidlig installation av biskop Roald Nikolai - biskop Thaddeus; S:t Johannes Döparens kyrka

Därefter mässa med prästvigning - biskop Roald Nikolai

Efter mässan, mottagningsfest; Stuene, Gjestehuset Lovisenberg

Söndag 7 augusti
Kl 11.00: Högmässa; S:t Johannes Döparens kyrka

Efter mässan, kyrkkaffe; Catinka Guldbergcentret

KRISTI KROPPS OCH BLODS HÖGTID

2011-06-21T21:03:00.003+02:00

Vi firar 'Corpus Christi', d v s Kristi Kropps och Blods högtid genom att närvara vid processionen och högmässan i Romersk-katolska domkyrkan S:t Erik, söndagen 26 juni kl. 10, för att på så sätt visa vår gemenskap med våra katolska bröder och systrar och för att delta i den ekumeniska manifestationen på Medborgarplatsen. Vi uppmanar alla ekumeniskt sinnade, i hjärtat katolska, systrar och bröder, även från andra samfund, att göra sammanlunda - en genuin Jesusmanifestation!

2011-06-21T20:48:00.000+02:00

BILDER FRÅN MÄSSAN 21 MAJ

Såsom tidigare rapporterats, upptogs Dr. Magnus Sterner i den kristna Kyrkans fulla gemenskap, vid en mässa med krismering, celebrerad av Msgr. Roald Nikolai Flemestad, episcopus electus, assisterad av subdiakon Petrus Michael Catenacci, i Stefanskyrkan, Stockholm, den 21 maj 2011. Vi hälsar broder Magnus välkommen till Nordisk-katolska kyrkan och Gudsmoderns Beskydds församling i Stockholm, med dessa bilder från krismeringsmässan.

INFORMATION OM NORDISK-KATOLSKA KYRKAN

2011-05-23T11:44:00.000+02:00

Vid mässan i Stefanskyrkan 21 maj, delades ett informationsblad om Nordisk-katolska kyrkan ut. Många av de som inte kunde närvara, har önskat att få detta på bloggen, vilket härmed tillgodoses. Varsågoda, en mycket enkel sammanfattning av vad Nordisk-katolska kyrkan är!

DEN NORDISK-KATOLSKA KYRKAN

ÄR EN GENUINT KATOLSK OCH ORTODOX KYRKA

MED SINA RÖTTER I DEN ODELADE KYRKANS TID OCH TEOLOGI

OCH MED SITT ANDLIGA LIV FÖRANKRAT I NORDISK TRADITION

Den Nordisk-katolska kyrkan (NKK) är något så ovanligt i nordeuropeisk tradition som en fullt ut och genuint katolsk, d v s ’allmännelig’, kyrka med en grundläggande, östlig teologi och en till största delen västlig liturgi, men med ett starkt evangeliskt, nordiskt inslag. Man skulle också kunna beskriva NKK som en nordisk, ortodox kyrka med västlig rit eller som en evangelisk-katolsk kyrka i nordisk miljö. NKK betraktar sig som en brobyggarkyrka mellan den östliga och den västliga kristendomen, det som en gång den Svenska kyrkan och den Anglikanska kyrkan var. NKK upprätthåller mycket goda kontakter både med den Romersk-katolska kyrkan och med de stora ortodoxa kyrkorna. I de länder som kyrkan är verksam har den dessutom en unik ställning i förhållande till den Romersk-katolska kyrkan, då vi har partiell interkommunion, nattvardsgemenskap, och sakraments-förvaltning med varandra och fullt ut godkänner varandras ämbeten.

NKK står i den klassiska, allmänkristna traditionen från fornkyrkans samtliga, ekumeniska koncilier och kyrkofädernas undervisning, men NKK lever också sitt omfattande andliga och liturgiska liv i en fullt ut nordisk kontext, med stor kärlek för de värdefulla bidrag som evangelisk kristendom givit Kristi Kyrka, såsom t ex dess betoning av Guds Ords fullödiga predikande, den evangeliska själavårdstraditionen och den nordiska psalmskatten.

NKK erkänner fullt ut samtliga av fornkyrkans sju, ekumeniska koncilier, samtliga av de fornkyrkliga s k ’symbola’ (’trosbekännelser’) och all övrig läroutveckling under den s k odelade kyrkans tid som ömsesidigt godkänts både av den östliga och den västliga kristendomen. Med samtliga av de ortodoxa kyrkorna underkänner dock NKK alla de senare dogmer och tillägg som ensidigt deklarerats enbart av den västliga kyrkan och som inte rönt godkännande i hela kristenheten, såsom ’filioque’ (d v s den Helige Andes utgående även ’av Sonen’) i den nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen, det prästerliga celibatet som krav, påvens ofelbarhet och universella jurisdiktion och dogmatiseringen av Marias obefläckade avlelse och himmelsfärd.

Med de ortodoxa kyrkorna erkänner dock NKK självfallet den helige fadern, Petri efterträdare, såsom biskop och patriark av Rom och även såsom ’primus inter pares’ (’den främste av jämlikar’) och med ett särskilt uppdrag att verka som kristenhetens språkrör och leda de övriga patriarkerna vid ekumeniska koncilier. På samma sätt, erkänner NKK alla de kanoniska överhuvudena för de övriga, ursprungliga patriarkaten i Jerusalem, Antiokia, Alexandria och Konstantinopel, liksom de senare patriarkat som av den samlade ortodoxa kristenheten upprättats, såsom t ex patriarkatet av Moskva. NKK i Sverige erkänner både patriarken av Konstantinopels representant och patriarken av Moskvas representant som gemensamma överhuvuden för sina respektive delar och intresseområden av de ortodoxa kyrkorna i Sverige och patriarken av Roms representant som överhuvud för den Romersk-katolska kyrkan i Sverige. Vi erkänner och står i gemenskap med den kanoniske ärkebiskop som av PNCC (’Polish National Catholic Church’), NKK:s amerikanska moderkyrka, förordnats därtill, och vi lyder jurisdiktionellt under NKK:s kanoniske biskop över Skandinavien.

NKK underkänner alla patriarker, metropoliter, ärkebiskopar och biskopar som inte på ett kanoniskt sätt valts och insatts i sina ämbeten och/eller inte står i kommunion endera med patriarken av Rom eller någon av de andra, kanoniska patriarkerna i den ortodoxa kyrkan. NKK underkänner också all schismatisk läroutveckling och alla senare nyordningar i den evangeliska traditionen alltsedan den s k ’reformationen’ som inte står i linje med klassisk, katolsk-ortodox teologi och som inte ratificerats av några ekumeniska koncilier och man erkänner inte heller de biskopar, präster eller diakoner som vigts i dessa traditioner utan ’apostolisk succession’ och som inte erkänns och/eller är i kommunion endera med patriarken av Rom eller någon av de andra kanoniska patriarkerna i den ortodoxa kyrkan.

NKK vördar med samma självklarhet som den Romersk-katolska kyrkan och alla de ortodoxa kyrkorna Gudsmodern Maria, ständig Jungfru, och alla de Guds helgon, kvinnor och män, som i alla tider och på alla platser givits av Gud till Kristi Kyrka som gåva, men man har naturligtvis en speciell vördnad och kärlek för dels den odelade kyrkans helgon, d v s de som betraktats som heliga, saliga och vördnadsvärda både i öst och i väst, samt alla de nordiska helgon som verkat i vår egen del av kristenheten. NKK godkänner som kyrkofäder alla de teologer som av både den Romersk-katolska kyrkan och av de ortodoxa kyrkorna i samförstånd betraktas som sådana och man godkänner och respekterar även alla de katolska och ortodoxa teologer som efter den odelade kyrkans tid stått i en sådan teologisk tradition att deras lära inte motsäger allmän, ortodox tro och tradition.

NKK följer västlig rit på så sätt att man, tillsammans med den Romersk-katolska kyrkan och vissa av de ortodoxa kyrkorna, följer den gregorianska kalendern, tillsammans med den Romersk-katolska kyrkan och den Finsk-ortodoxa kyrkan, firar man Påsken på samma datum, och de flesta av de övriga stora högtiderna firar man på samma datum som den Romersk-katolska kyrkan (med vissa tillägg för sådana högtider som allmänt firas i de ortodoxa kyrkorna, såsom t ex ’Guds Moders Beskydd’, som är vår moderförsamling i Stockholms högtidsdag).

NKK delar i stort sett kyrkoår, temata, textläsningar etc., med den Romersk-katolska kyrkans traditionella ordning, även om de ortodoxa kyrkornas liturgiska tradition också tillåts påverka kyrkoåret då så bedöms lämpligt av andliga, pastorala eller ekumeniska skäl. NKK använder sig i Sverige av den Romersk-katolska kyrkans evangeliebok och i tillämpliga delar även av det romerska ritualet och missalet (sålunda även den extraordinarie riten), i de delar där dessa formulär inte står i strid med allmän, ortodox tro och tradition. Vid vissa tillfällen under kyrkoåret används dock också med självklarhet gudstjänstformulär inspirerade av de östliga, ortodoxa liturgierna. NKK i Sverige använder i tillämpliga delar både den Svenska kyrkans psalmbok och den Romersk-katolska kyrkans Cecilia, förutsatt att den därmed förknippade teologin i hymner och böner inte står i strid med allmän, ortodox tro och tradition.

I sina tidegärdsgudstjänster följer NKK i Sverige till största delen den äldre, svenska, medeltida traditionen, delvis kompletterad med den äldre, romerska traditionen, före 1900-talets förändringar. NKK använder sig som regel av folkspråket i alla gudstjänster och förrättningar. NKK administrerar samtliga av Kyrkans sju huvudsakrament och de övriga heliga handlingar som är allmänt kända i den världsvida kristenheten och man godkänner alla de olika fromhetsövningar och de s k ’sakramentalier’ som förekommer i den Romersk-katolska kyrkan, förutsatt att den därmed förknippade teologin inte står i strid med allmän, ortodox tro och tradition.

NKK välkomnar alla troende människor ’av en god vilja’ som vill verka för Kristi Kyrkas synliga enhet och be för och tillsammans med hela Kristi Kropp, men också de många som ännu inte hittat fram till tron eller en kyrka där de kan växa och utvecklas och vi är övertygade om att såväl evangeliska, svensk-kyrkliga och romersk-katolska som ortodoxa kristna kommer att känna sig hemma i våra gudstjänster. NKK vill vara en öppen och välkomnande, kristen kyrka för alla sant ekumeniskt inriktade kristna människor som vill leva och verka i en klassiskt, kristen miljö, för alla som har sina kristna rötter i apostlarnas och den odelade kyrkans tid, för alla som samtidigt också älskar och vill bevara, eller lära sig mer om, sitt nordiska och svenska arv i sitt andliga och liturgiska liv, för alla som av kärlek till den ortodoxa, östliga kristenheten, också vill förena denna tro med ett västligt och genuint, katolskt uttryckssätt, för alla som vill stå i en utökad, andlig gemenskap både med den östliga och med den västliga kristenhetens rika fromhetstraditioner, för alla som vill lära mer om den samlade kristenhetens outtömliga trosarv, för alla som, med den salige Johannes Paulus II:s ord, vill ”andas med kristenhetens båda lungor”.

Välkommen till våra gudstjänster och seminarier!

Frid och allt gott vare med dig, under Gudsmoderns beskydd!

NKK:s STADGAR

2011-05-23T11:10:00.005+02:00

Efter mässan i Stefanskyrkan, hölls, under Msgr. Roald Nikolai Flemestads ledning, nykonstituerande församlingsstämma för vår församling i Stockholm. Subdiakon Petrus Michael Catenacci utsågs som administrator för verksamheten i Sverige. Församlingen i Stockholm utsågs som moderförsamling för NKK i Sverige och de nya stadgarna för Nordisk-katolska kyrkan i Sverige antogs enhälligt. De har därmed från denna dag, 21 maj A.D. 2011, trätt i kraft och reglerar såväl kyrkans som församlingens liv. De nya stadgarna återfinns nu här: http://nordiskkatolsk.blogspot.com/p/dokument.html.

MAGNUS & CAMILA - ett ekumeniskt par!

2011-05-23T10:55:00.002+02:00

Vid en mässa i Stefanskyrkan, lördagen 21 maj 2011, krismerades vår nya medlem Dr. Magnus Sterner av Msgr. Roald Nikolai Flemestad, episcopus electus, och upptogs därmed i den Nordisk-katolska kyrkan och i vår församling i Stockholm. Vi hälsar honom varmt välkommen i vår kyrka. Magnus är till professionen specialistläkare i allmänmedicin och sedan några veckor gift med Camila, jurist och av börden polska. Paret vigdes den 16 april i år i Ekerö kyrka, under en mycket vacker och stämningsfull, ekumenisk vigselgudstjänst. Vigselförrättare var Msgr. Marian Jancarz, domprost i S:t Eriks romersk-katolska domkyrka i Stockholm, men vid vigseln agerade även Petrus Michael Catenacci, subdiakon i Nordisk-katolska kyrkan (samt administrator för verksamheten i Sverige), som ministrant och lektor, och predikant var F. Matteus Maria Furemalm, präst i Svenska kyrkan. Med andra ord välsignades Magnus och Camila av representanter för tre olika kyrkor. Paret Sterner är därmed ett utmärkt exempel på det goda förhållandet mellan våra kyrkor, då Magnus alltså är nordisk-katolsk och Camila romersk-katolsk. Vid NKK:s mässa sistlidna lördag, var det första gången som de nyvigda kunde ta emot Nattvarden tillsammans, vilket var en stor stund för alla närvarande. Många lyckliga år!

INTERVJU MED GENERALVIKARIEN

2011-05-10T13:29:00.007+02:00

Som vi tidigare rapporterat har PNCC:s biskopssynod enhälligt beslutat att biskopsviga vår generalvikarie den 25 juli. Vi citerar nedan den korta intervju med honom som publicerats på NKK:s norska blogg.

Den nordisk-katolske kyrkja er i ferd med å ta eit stort steg framover. Biskopsynoden i moderkyrkja vår, PNCC, har no avgjort at på Jakobsdagen i år – 25. juli – blir fr. Roald Nikolai Flemestad vigsla til biskop over kyrkja vår! Seremonien vil føregå i St. Stanislaus-katedralen i Scranton, Pennsylvania – og knappe to veker seinare kjem erkebiskop i PNCC, Anthony Mikovsky, tilbake til Noreg for å føreta installasjonen av biskop Flemestad i St. Johannes døyparens kyrkjelyd i Oslo. Kyrkja vår får dermed ein stor grad av indre sjølvstyre, og blir ei såkalla autokefal kyrkje, samtidig som me forblir under PNCC sin paraply. I høve nyhendet forklarer fr. Roald oss meir om vegen fram mot sjølvstendiggjeringa og kva nye dører som no vil opna seg.

– Korleis har prosessen vore fram mot dette? Prosessen har bokstavelig talt gått i rykk og napp. Initiativet til et bispevalg kom ikke fra i oss i Norge, og en stund virket det som om prosessen ikke kunne gå fort nok. Detter kom en periode med utredningsarbeid innad i PNCC. Bruddet med Utrecht-union førte til at man ønsket å skape et alternativ. NKK ble i dette en slags prøveklut. En komité ble nedsatt for å klargjøre hvilke læremessige og juridiske forhold som skulle legges til grunn for et større kirkefellesskap. Utredingen førte til den såkalte Scranton-erklæringen. Da den var klar, begynte prosessen å skyte fart, og ved PNCCs generalsynode høsten 2010 ble det valgt en ny generasjon biskoper som straks førte forholdet til NKK opp på dagsordenen. For å forberede konsekrasjonen av en skandinavisk biskop kom så den nye erkebiskopen Anthony til Norge i mars 2011. Prosessen ble så formalisert nå i mai med fastsettelse av tid og sted.

– Kva vil det bety for oss som kyrkje? Konsekrasjoinen av en biskop for NKK betyr for det første at vi ikke lenger har status som et misjonsdistrikt. Vi blir en liten autokefal kirke som kan handle i eget navn, men under PNCCs paraply. Den store utfordringen blir selvfølgelig å sikre stabilitet og vekst. I en åndelig forvirret tid gir en bispestol oss et institusjonelt samlingspunkt i den apostoliske overlevering. Som gammelkatolikker har vi en privilegert kirkelig plassering mellom Øst og Vest. Avgjørende er at vi fastholder den udelte kirkes tro, men samtidig kan vi beholde «det beste» i den skandinaviske fromhetstradisjon og da ikke minst rikdommen i den lutherske salmeskatt. På papiret kan denne dynamikk se vanskelig ut, men det har i praksis vist seg å fungere rimelig bra å forene den brede kirkelige arven med det stedegne. Forhåpentlig vil også en bispestol også gjøre det mulig å føre en forpliktende dialog med andre kirkesamfunn. NKK er som kirkesamfunn for lite til å seriøst kunne influere et pluralistisk og hovedsaklig sekularisert samfunn, men sammen med andre kirkesamfunn er det mulig offentlig å vitne om troen inn i samtidens åndelige kaos.

– Kva slags biskop ynskjer du å vera? Min skytspatron den hl. Nikolai var kjent som barnas venn og undergjører. Det første er vel lettest å følge. Barna er viktig i seg selv, men også fpr vår kirkes fremtid. Vi har ikke bare vekst her og nå som utfordring. Allerede idag må vi bygge fremtiden. Det betyr at den kommende generasjon oppdras i troen og “smittes” av stiftergenerasjons engasjement. Vi må skape en puls i arbeide vårt som kan føres inn i fremtiden. Samtidig trenger vi undre og det ikke bare ikke bare innad. Vi lever i et tidsskille. Det blåser mot oss en skarp motvind. Det virker som kristendommen simpelthen er oppbrukt i Vesten. Sammen med gammeltroende i andre kirkesamfunn må vi finne en ny måte å leve som menighet. Kanskje kan vi som man gjør i seiling, klare å krysse mot vinden slik at vi skyter ny fart fremover. «Vinden blåser dit den vil», sier Jesus. Vi må be om at Den hellige Ånd veileder oss om hvordan vi skal leve som kristen motkultur. Som sagt, denne utfordring gjelder først og fremst menighetens liv slik fellesskapet er rammen om den enkelte kristnes livssituasjon.

GENERALVIKARIEN BISKOPSVIGS!!!

2011-05-05T15:09:00.002+02:00

VÅR GENERALVIKARIE BISKOPSVIGS I SOMMAR! Enligt besked idag från den samlade biskopssynoden i P.N.C.C. (Polish National Catholic Curch), har biskoparna enhälligt beslutat att biskopsviga vår generalvikarie, teol. dr., msgr. Roald N. Flemestad till biskop för Nordisk-katolska kyrkan. Biskopsvigningen skall ske på S:t Jacobi dag, 25 juli, i katedralen i Scranton (U.S.A.). Vi hälsar med glädje detta stora beslut för NKK:s framtid i Skandinavien och gratulerar självklart vår generalvikarie. Äntligen får vi en kanoniskt vigd biskop för verksamheten i Norge och Sverige och kan under hösten mer realistiskt börja planera för vår kommande verksamhet. Självfallet kommer detta också att underlätta våra kontakter framför allt med den romersk-katolska kyrkan i våra länder och förenkla de ekumeniska kontakterna och överenskommelserna.

MÄSSA OCH INFORMATIONSMÖTE 21 MAJ - OBS! NY TID!

2011-05-04T14:20:00.007+02:00

MÄSSA OCH INFORMATIONSMÖTE 21 MAJ

Som tidigare annonserats kommer vår generalvikarie, teol.dr., msgr. Roald Nikolai Flemestad, episcopus electus, till Stockholm, under Jesusmanifestationen, för att fira den första mässan i vår nybildade församling och samtidigt hålla ett föredrag om Nordisk-katolska kyrkan för alla som är interesserade av traditionell, katolsk och ortodox tro i Sverige. Vi kommer att samtala om kristenhetens framtid i vårt land och dryfta planerna på vår fortsatta verksamhet. Vi välkomnar alla frågor om Nordisk-katolsk kyrkan och vår tro samt vårt förhållande till de övriga kyrkosamfunden. Mässan firas på norska, i sann, nordisk gemenskap och kommer, Deo volente, även att innehålla krismering av ny medlem i församlingen. Lättare förtäring finns till självkostnadspris. Efter mässan och informationsmötet kommer också en första konstituerande församlingsstämma att äga rum. Observera den nya tiden, som är anpassad till Jesusmanifestationens övriga program!

Plats: Stefanskyrkan, Vanadislunden (Frejgatan), Stockholm

Tid: Lördagen 21 maj, kl. 18.30

2011-04-28T15:42:00.000+02:00

NYA BIDRAG FRÅN VÅRA VÄLGÖRARE!!!

Ytterligare gåvor har idag influtit till vår församling, innan vi ens startat upp vår regelbundna gudstjänstverksamhet! I ett paket med okänd avsändare fanns nämligen sex stycken (6!) kompletta set för den heliga mässans firande, vart och ett av dessa set innehållande mässhake, stola, manipel, bursa och kalkkläde, allt i de liturgiska färgerna vitt, rött, grönt, svart, rosa och mariablått. (Den vita mässhaken liknar den på bilden härintill.) Detta är naturligtvis en alldeles oerhörd gåva från någon som ser det vi försöker starta upp såsom viktigt för kristenheten i Sverige och som gärna ger sitt mycket generösa bidrag därtill. Det har visserligen för en tid sedan, via ombud, annonserats att en gåva var på väg till oss, men gåvan överträffar ju naturligtvis vida alla våra förväntningar. Som vi tidigare rapporterat har vi ju också mottagit en autentisk, första klassens relik av den helige Paulus av Korset och samtidigt mottog vi då tre mässhakar av äldre modell. För allt detta tackar vi nu från djupet av våra hjärtan och garanterar att alla dessa gåvor kommer att flitigt användas i en nära framtid. Trots att vi inte vet namnen på vår/våra välgörare, innesluter vi naturligtvis honom/henne/dem i våra förböner, övertygade om att Gud känner dem och lönar dem för gåvor till Kristi Kyrkas uppbyggelse och försköning av Kyrkans gudstjänst! Guds rika välsignelse!

INTERVJU MED ÄRKEBISKOP ANTHONY FRÅN 2010

2011-04-11T11:53:00.002+02:00

Några dagar efter valet till ny ärkebiskop i oktober 2010, gjorde amerikansk media en intervju med Most Rev. Anthony Mikovsky. För de som ännu inte mött honom, bifogar vi en länk till detta klipp. Ärkebiskop Anthony har annonserat att han förmodligen återkommer för att besöka oss i Skandinavien under kyrkodagarna 5-7 augusti 2011 i Oslo, då vi också räknar med att installera vår förste biskop för Sverige och Norge. För mer information om kyrkodagarna och hjälp med resa och logi, tag gärna kontakt med subdiakon Michael Catenacci, dr.catenacci@yahoo.com

MÄSSA OCH INFORMATIONSMÖTE MED GENERALVIKARIEN 21 MAJ I STOCKHOLM

2011-04-09T19:33:00.005+02:00

Kära systrar och bröder i Kristus!

Nu tar Nordisk-katolska kyrkan det första stora steget mot att starta upp sin verksamhet även i Sverige. Därför inbjuder vi alla intresserade till en mässa med vår generalvikarie Msgr. Roald N. Flemestad, episcopus electus, med efterföljande informationsmöte där generalvikarien berättar om Nordisk-katolska kyrkan, dess framväxt i Norge och Europa, samt vårt ekumeniska arbete med den Romersk-katolska och de ortodoxa kyrkorna. Där finns mycket intressant att berätta. Mässan sker på svenska/norska och kommer förhoppningsvis även att innehålla en krismering, d v s upptagning i Nordisk-katolska kyrkan av ny medlem. Lätt fika kommer att serveras till självkostnadspris och infomötet kommer att följas av en första konstituerande församlingsstämma för vår församling i Stockholm. Vi kommer naturligtvis även att berätta om våra planer för framtiden.

Alla programpunkter under eftermiddagen är öppna för alla intresserade.

När? Lördagen 21 maj 2011 kl. 18.30
(vi inleder med mässa, sedan infomöte
och församlingsstämma)

Var? Stefanskyrkan i Vanadislunden,

Frejgatan 20 B

Sprid gärna detta i era kretsar
och kom och ställ alla frågor ni har om NKK!

FÖRSAMLINGEN ERHÅLLER RELIK AV S:T PAULUS AV KORSET

2011-03-29T13:57:00.001+02:00

Av en anonym välgörare har församlingen mottagit en autentisk, första klassens relik av den helige Paulus av Korset, Passionist-kongregationens grundare. S:t Paulus av Korset, en av Kyrkans allra största mystiker, en visionär, undergörare, predikant och bekännare, helgonförklarades på 1860-talet och reliken är av allt att döma från samma tid, då det på latin specificeras att reliken är från den "salige" S:t Paulus av Korset. Då han saligförklarades 1853 och helgonförklarades 1867, stämmer dateringen med denna korta mellanperiod. Reliken kommer med stämplar och sigill från Vatikanen i en obruten försegling. Vi tackar naturligtvis för denna oerhört generösa och vackra gest och vi hoppas att den anonyme välgöraren läser dessa rader. Vi kommer självfallet att behandla denna relik med den vördnad som tillkommer dylika föremål. Reliken kommer med största sannolikhet att sys in i det antemension, välsignat av vår biskop, som vi regelbundet kommer att fira den heliga mässan på. Då församlingen i Stockholm mer reguljärt startar sin gudstjänstverksamhet, kommer vi också med självklarhet att varje år fira S:t Paulus av Korsets minnesdag den 19 okotber med särskild högtidlighet och i hans förböner lägger vi nu den anonyme givaren av denna relik, tillika med våra planer för den Nordisk-katolska kyrkan i Sverige.

O fagraste blomster

2011-03-20T23:35:00.002+01:00

Vi avslutar denna söndag med en vacker, gammalsvensk bön till Gudsmodern.

O fagraste blomster,

jungfru Maria, Guds Moder,

du som ur ditt jungfruliga sköte

födde den värdigaste frukt,

Guds heligaste lekamen,

vilken jag, ovärdige syndare,

nu har mottagit;

utverka du åt mig

av densamme, din käraste Son,

alla mina synders förlåtelse

och nådens förökande,

och värdigas du,

alla människors hopp och tröst
och vår allra bästa hjälp hos Gud,

att bedja för oss,

ty vi längtar efter och behöver din hjälp,

och på dig förtröstar vi,
nu och i vår dödsstund,

att vi alla en gång må lova dig, himmelrikets drottning, och din Son,

med Fadern och den Helige Ande, i himmelrikets glädje evinnerligen.

Amen.

Trons mysterium II

2011-03-20T23:30:00.000+01:00

Undrens tid är inte förbi! Den bok av metropolit Hilarion som vi tidigare rekommenderat (se längre ner i bloggen) har man nu också tagit upp som kurslitteratur i en församling i Svenska kyrkan. Heder åt detta initiativ! Man borde kanske ansluta till denna kurs, för att se hur man lägger ut Kyrkans tro...

http://www.matteus.org/info/nov09/Copy%20of%20tronsmysterium.pdf

Vad tror egentligen Kyrkan om Maria som "obefläckad"?

2011-03-20T23:04:00.000+01:00

Ett mycket intressant inlägg om den obefläckade avlelsen

- läs, begrunda och kommentera gärna!

http://www.davidmacd.com/catholic/mary_conceived_without_sin_immaculate_conception.htm

Patriarken av Konstantinopel varnar för Vassula och "Sant liv i Gud"

2011-03-20T22:35:00.004+01:00

Detta har, såvitt vi vet, inte uppmärksammats i Sverige, där ju Vassula Rydén är mycket verksam, så vi vidarebefordrar helt enkelt denna kommentar från en närstående blog.

Patriarch of Constantinople Denounces Vassula

Vassula Ryden occassionally comes to Brighton and speaks in one of the large Anglican churches. Last time she was here she was even invited to speak in the local cathedral. She pushes the old Anglican "branch theory": Catholics, Orthodox and Anglicans are all branches of the same Church. Her followers, mainly Anglicans, insist on receiving Holy Communion, when refused, she and they, can be quite disruptive. Normally she has a tame Catholic bishop in tow. She has a home in Rome, where she boasts, she a none Catholic, is given Communion by the parish priest. She and her followers have a well deserved reputation for being litigious.

Yesterday, the Holy Synod of the Greek Orthodox Patriarchate of Constantinople issued a strongly-worded decree denouncing Vassula Ryden and her works, excluding her supporters from (Orthodox) communion, and warning Orthodox clergy from spreading her teachings her lest they incur canonical censures. An initial English translation of the new decree can be found here. The relevant portion is as follows:

In this spirit, and for the beneficial protection of our pious Orthodox plenitude from dangerous spiritual confusion, who do not know well matters underlying the risk of delusion, rejects from the Mother Church Vasiliki Paraskevis Pentaki - Ryden, widely known as a "Vassula", and her organization founded under the title "True Life In God" which rashly and frivolously proposes teachings based on the supposed "direct dialogue between her and the Founder of the Church Jesus Christ our Lord", and those conquered by her and the supporters of "True Life In God", which deviate arbitrarily from the God-given teaching of the Church, but also scandalize the Orthodox phronema of pious believers. Hence, we call upon the proponents of these unacceptable innovations and the supporters who maintain them, who henceforth are not admitted to ecclesiastical communion, not only to not be involved in the pastoral work of the local Holy Metropolis, but also to not preach their novel teachings, to prevent the appropriate sanctions under the Holy Canons.

This come a few months after the Romanian Orthodox Church defrocked one of its priests for concelebrating with a Roman Catholic priest, in an event that came about under the influence of Vassula Ryden. Vassula continues to enjoy support from some Roman Catholic priests and bishops despite repeated Vatican warnings against her teachings. Hopefully that will change soon...

De liturgiska plaggen I - Manipel

2011-03-20T22:19:00.000+01:00

The maniple - it was never abrogated!

The maniple is an article of liturgical dress used in the celebration of the extraordinary form of the Holy Mass of the Roman Rite. It fell into disuse in the years of the post-conciliar reform, even though it was never abrogated. The maniple is similar to the stole but is not as long: It is fixed in the middle with a clasp or strings similar to those of the chasuble. During the celebration of the Holy Mass in the extraordinary form, the celebrant, the deacon and the subdeacon wear the maniple on their left forearm. This article of liturgical garb perhaps derives from a handkerchief, or “mappula,” that the Romans wore knotted on their left arm. As the “mappula” was used to wipe away tears or sweat, medieval ecclesiastical writers regarded the maniple as a symbol of the toils of the priesthood.

This understanding found its way into the prayer recited when the maniple is put on: “Merear, Domine, portare manipulum fletus et doloris; ut cum exsultatione recipiam mercedem laboris” (May I deserve, O Lord, to bear the maniple of weeping and sorrow in order that I may joyfully reap the reward of my labors). As we see, in the first part the prayer references the weeping and sorrow that accompany the priestly ministry, but in the second part the fruit of the work is noted. It would not be out of place to recall the passage of a Psalm that may have inspired the latter symbolism of the maniple.

The Vulgate renders Psalm 125:5-6 thus: “Qui seminant in lacrimis in exultatione metent; euntes ibant et flebant portantes semina sua, venientes autem venient in exultatione portantes manipulos suos” (They that sow in tears shall reap in joy. Going they went and wept, casting their seeds, but coming they shall come with joyfulness, carrying their maniples).

Den Gudomliga Liturgin på svenska

2011-03-10T15:26:00.001+01:00

http://arenan.yle.fi/video/1299413161412

Enligt tips från ett inlägg på denna blogg, lyfter vi upp denna länk och för det goda tipset vidare. Njut av en ortodox liturgi på svenska (nåja, till största delen i alla fall) och se det som ett löfte om den gudstjänst som NKK Sverige med tiden önskar fira under vissa delar av kyrkoåret...

Inledande samtal med biskop Anders Arborelius, ocd

2011-03-10T12:57:00.001+01:00

En representant för NKK i Sverige har nyligen haft ett mycket givande och förtroligt samtal med den Romersk-katolska kyrkans biskop i Sverige, Hans Högvördighet Anders Arborelius, ocd, för att informera biskopen om den utveckling som står för dörren när det gäller den ekumeniska situationen i Sverige, för att förvissa oss om en framtida god kontakt med biskopen och försäkra oss om biskopens välsignelser och böner för NKK:s verksamhet i Sverige. Biskopen som väl känner till Vatikanens och (salige) Johannes Paulus II:s omsorg för och kärlek till PNCC och även informerat sig om PNCC:s och NKK:s kanoniska status och verksamhet både i USA och Norge, välkomnade oss i det ekumeniska livet i Sverige och försäkrade oss om att de mycket goda och nära kontakter som råder mellan Romersk-katolska kyrkan och PNCC och NKK i andra länder, också skall få råda i Sverige. Vi försäkrade biskopen att vi från NKK:s sida inte på något sätt aktivt kommer att försöka vinna över romerska katoliker och biskopen försäkrade oss om att den partiella interkommunion och sakramentsgemenskap som råder i andra länder självklart också kommer att praktiseras utan problem i Sverige. Vi gläder oss självfallet åt denna generösa och öppna attityd som biskop Anders på detta sätt intar gentemot NKK och vi ber för både biskop Anders och våra fortsatta kontakter och gemenskap med den Romersk-katolska kyrkan i Sverige.

Ärkebiskopen besöker Norge

2011-03-10T12:39:00.000+01:00

PNCC:s ärkebiskop, Most Rev. Anthony Mikovsky, tillsammans med episcopus electus för stiftet Buffalo. F. Paul Sobiechowski och PNCC:s Ecumenical Officer, F. Robert Nemkovich, besöker några av NKK:s församlingar i Norge 25-29 mars 2011. Ingående samtal kommer även att föras med representanter för NKK i Sverige under dessa dagar, när det gäller den verksamhet vi startar upp i vårt land. NKK Norge presenterar ärkebiskopens program på detta sätt.

Prime Bishop Anthonys program begynner fredag 25. mars med Marimesse i St Johannes Døperen menigheten i Oslo. Messen, hvor erkebiskopen preker, begynner kl. 18.00 og feires i den nye kirken på Sagene (Kierschowsgate 10).

Lørdag 26. mars reiser erkebiskopen og hans følge til Bergen. Lørdag kveld arrangerer Sta. Sunniva misjon en sosial aften, og søndag preker erkebiskopen ved messen i kirken Sjøfarernes Aldershjem. Nærmere informasjon kommer etter hvert på Sta Sunniva misjon sine hjemmesider.

Mandag 28. mars er avsatt til samtaler i Oslo, og på tirsdag 29. mars besøker erkebiskopen St. Michael menighet i Fredrikstad hvor besøket avsluttes ved 15-tiden av hensyn til tilbakereisen til USA.

Trons mysterium

2011-02-25T13:19:00.000+01:00

Vi rekommenderar varmt, ja, vi påbjuder nästan läsning av metropoliten Hilarion Alfejevs nya bok om den ortodoxa tron, med titeln "Trons mysterium", utgiven på Artos/Anastasis.

Den klara teologi som metropolit Hilarion här utvecklar, vill vi bara säga "Amen" till och denna tro kan NKK utan tvekan skriva under på.

http://www.artos.se/ortodoxa-traditionen/trons-mysterium-%E2%80%93-en-introduktion-till-den-ortodoxa-kyrkans-troslara-och-andlighet

2011-02-25T12:44:00.001+01:00

SAINT TARASIUS
Patriarch of Constantinople (750-806)

Tarasius was born at Constantinople in the middle of the eighth century, of a noble family. His mother, Eucratia, brought him up in the practice of the most eminent virtues. By his talents and virtue he gained the esteem of all, and was raised to the greatest honors of the empire, made first a Consul and afterwards first Secretary of State to the Emperor Constantine IV and the Empress Irene, his mother. In the midst of the court and in its highest honors, he led a life like that of a religious.

Tarasius was chosen, by the unanimous consent of the court, clergy and people to succeed to the Patriarch of Constantinople. Saint Tarasius declared that he could not in conscience accept the government of a see which had been cut off from the Catholic communion — which had occurred through the fault of his predecessor, who afterwards recognized his error in approving a group of dissidents — except on condition that a general Council be convoked to settle the dispute concerning holy images, which was dividing the Church at that time. This being agreed to, he was solemnly declared Patriarch, and consecrated soon afterwards, on Christmas Day.

The Council was opened on the 1^st of August, 786, in the Church of the Apostles at Constantinople; but, being disturbed by the violences of the Iconoclasts, it adjourned, to meet again the following year in the Church of Saint Sophia at Nicea. The Council declared the positive thought of the Church in relation to the matter under debate, which was whether or not holy pictures and images should be allowed a relative honor. Afterwards synodal letters were sent to all the churches, and in particular to the Pope, who approved the council.

The life of the holy Patriarch Tarasius was a model of perfection for his clergy and people. His table contained barely the necessaries of life; he allowed himself very little time for sleep, rising the first and retiring last in his spiritual family. Reading and prayer filled all his leisure hours.

After the Emperor repudiated his legitimate wife and, with the collaboration of a servile priest, married a servant whom he had crowned as Empress in her place, he used all his efforts to gain the Patriarch of Constantinople over to his desires. Saint Tarasius resolutely refused to countenance the iniquity, even when imprisoned by the irritated monarch. Soon afterwards, the emperor lost his empire and his life, having spurned the reproaches of Saint Tarasius. The holy man gave up his soul to God in peace after governing his church for twenty-two years in great purity of life, on the 25^th of February, 806.

Troparion (Tone 3)

You shone forth as a light of the Spirit,

Adorned with an exemplary life and clothed in hierarchical vesture.

You stilled the turbulence of heresy

And became a pillar and foundation of the Church,

Which praises your struggles, holy Father Tarasius.

Kontakion (Tone 3)

You illumined the Church with Orthodox doctrine

and taught all to venerate and honor the precious image of Christ.

You vanquished the godless doctrine of the iconoclasts.

Therefore we cry to you:

"Rejoice, wise Father Tarasius."

Tillägg från generalvikarien

2011-02-25T12:34:00.001+01:00

I en kommentar till en fråga från en annan person här på bloggen har vår generalvikarie dessutom svarat på denna fråga idag och vi citerar några intressanta rader ur hans svar.

Interkommunionen bygger på romersk-katolsk side på CiC 844 § 3, dvs. forholdet til de orientalske kirkene. Den amerikanske bispekonferanse har på menighetsagendene som ligger i kirkene, en passus om at medlemmer av PNCC og The Church of the East, (såvidt jeg vet en arameisk talende orientalsk kirke), er velkommen til nattverdbordet under forutsetning at de er "properly disposed". Medlemmer av PNCC har altså samme adgang til nattverdbordet som romersk-katolske kristne.

Mer om dette finnes i boken "Journeying Together in Christ. The Report of the Polish National Catholic- Roman Catholic Dialogue 1989-2002". Huntington In. 2003. ISBN 1-59276-038-4.

Msgr. Roald Nikolai Flemestad, generalvikar

Nattvardsgemenskapen med Rom - igen

2011-02-25T11:52:00.007+01:00

Det verkar vara ett oerhört intresse för att veta hur formerna för nattvardsgemenskapen ser ut mellan PNCC (och NKK) och Rom, men vi är mer än villiga att förklara. Därför citerar vi återigen vad biskopskonferensen i USA sagt om detta 'in extenso'. Dokumentet kan vara intressant även ur andra synvinklar. Vi har strukit under det som är aktuellt för oss. Märk särskilt att när det gäller PNCC, så talas det inte om "nödfall" eller "extremfall", utan "They may receive the Eucharist when they ask for it and they are properly disposed." Vad som menas med detta specificeras också längre ner, d v s "In order to be properly disposed to receive Communion, participants should not be conscious of grave sin and normally should have fasted for one hour." Under dessa omständigheter välkomnas medlemmar i PNCC (och NKK) till nattvardsbordet i Romerks-katolska kyrkan. Det fungerar alldeles utmärkt och har så gjort sedan länge, både i USA och i Norge (och i Sverige, vid de tillfällen som hittills varit aktuella). Märk att man skiljer på de kristna i de kyrkor som canon 844 §4 gäller för- här gäller "i nödfall" eller "överhängande behov" - och för de kyrkor (där ingår vi) där istället §3 skall tillämpas: "According to Roman Catholic discipline, the Code of Canon Law does not object to the reception of communion by Christians of these Churches (canon 844 § 3)." Och från romerskt håll tillägger man: "A certain communion in sacris...is not merely possible but is encouraged."

UNITED STATES CONFERENCE OF CATHOLIC BISHOPS

Committee on Divine Worship

Can Non-Catholic Christians be admitted to sacramental communion

in the Roman Catholic Church?

As Catholics, we believe that the celebration of the Eucharist is a sign of our oneness in faith, life and worship. Members of churches with whom we are not yet fully united are therefore not ordinarily invited to participate in Holy Communion. The Catechism of the Catholic Church reflects on this teaching.

Ecclesial communities derived from the Reformation and separated from the Catholic Church, "have not preserved the proper reality of the Eucharistic mystery in its fullness, especially because of the absence of the sacrament of Holy Orders." It is for this reason that Eucharistic intercommunion with these communities is not possible for the Catholic Church. However these ecclesial communities, "when they commemorate the Lord's death and resurrection in the Holy Supper ... profess that it signifies life in communion with Christ and await his coming in glory." (Catechism of the Catholic Church, number 1400)

Members of the Orthodox churches and the Polish National Catholic Churches share a more intimate bond with us, however. They may receive the Eucharist when they ask for it and they are properly disposed (cf. Canon 844). Again, I would refer to the Catechism of the Catholic Church: The Eastern churches that are not in full communion with the Catholic Church celebrate the Eucharist with great love. "These Churches, although separated from us, yet possess true sacraments, above all - by apostolic succession - the priesthood and the Eucharist, whereby they are still joined to us in closest intimacy." A certain communion in sacris...is not merely possible but is encouraged." (Catechism of the Catholic Church, number 1399)

When other Christians who believe what the Catholic church teaches concerning the Holy Eucharist are deprived of access to a church of their own denomination for a significant period of time, they too may be admitted to Communion in the Catholic Church in exceptional circumstances (cf. Canon 844 §4). These exceptional circumstances are also described by the Catechism of the Catholic Church: When, in the Ordinary's judgment, a grave necessity arises, Catholic ministers may give the sacraments of Eucharist, Penance, and Anointing of the Sick to other Christians not in full communion with the Catholic Church, who ask for them of their own will, provided they give evidence of holding the Catholic faith regarding these sacraments and possess the required dispositions. (Catechism of the Catholic Church, number 1401)

On November 14, 1996, the National Conference of Catholic Bishops approved the following guidelines on the reception of communion. These guidelines replace the guidelines approved by the Administrative Committee of the NCCB in November 1986. The guidelines, which are to be included in missalettes and other participation aids published in the United States, seek to remind all those who may attend Catholic liturgies of the present discipline of the Church with regard to the sharing of eucharistic communion.

For Catholics
As Catholics, we fully participate in the celebration of the Eucharist when we receive Holy Communion. We are encouraged to receive Communion devoutly and frequently. In order to be properly disposed to receive Communion, participants should not be conscious of grave sin and normally should have fasted for one hour. A person who is conscious of grave sin is not to receive the Body and Blood of the Lord without prior sacramental confession except for a grave reason where there is no opportunity for confession. In this case, the person is to be mindful of the obligation to make an act of perfect contrition, including the intention of confessing as soon as possible (canon 916). A frequent reception of the Sacrament of Penance is encouraged for all.

For our fellow Christians
We welcome our fellow Christians to this celebration of the Eucharist as our brothers and sisters. We pray that our common baptism and the action of the Holy Spirit in this Eucharist will draw us closer to one another and begin to dispel the sad divisions which separate us. We pray that these will lessen and finally disappear, in keeping with Christ's prayer for us "that they may all be one" (Jn 17:21).

Members of the Orthodox Churches, the Assyrian Church of the East, and the Polish National Catholic Church are urged to respect the discipline of their own Churches. According to Roman Catholic discipline, the Code of Canon Law however does not object to the reception of communion by Christians of these Churches (canon 844 § 3).

Because Catholics believe that the celebration of the Eucharist is a sign of the reality of the oneness of faith, life, and worship, members of those churches with whom we are not yet fully united are ordinarily not admitted to Holy Communion. Eucharistic sharing in exceptional circumstances by other Christians requires permission according to the directives of the diocesan bishop and the provisions of canon law (canon 844 § 4).

For those not receiving Holy Communion
All who are not receiving Holy Communion are encouraged to express in their hearts a prayerful desire for unity with the Lord Jesus and with one another.

For non-Christians
We also welcome to this celebration those who do not share our faith in Jesus Christ. While we cannot admit them to Holy Communion, we ask them to offer their prayers for the peace and the unity of the human family.

Vår kyrkas historia och ekumeniska situation - en kort översikt

2011-02-23T22:41:00.002+01:00

Som utlovats kommer här ett ytterst viktigt och intressant svar från vår generalvikarie, msgr. Flemestad, med anledning av vissa frågor som uppstått på denna blogg. Vi redovisar det här 'in extenso' (övertygade om ni alla förstår vårt grannlands tungomål...).

THE POLISH NATIONAL CATHOLIC CHURCH

En kort presentasjon av opprinnelsen og utviklingen frem til idag

For å forstå PNCCs egenart som kirkesamfunn kan man passende anlegge fire perspektiver: Kirkens tilkomst, medlemskapet i Utrecht-unionen, læresamtalene med de kanoniske ortodokse kirkene og dialogen med Rom.

Oppbruddet

I annen halvdel av det 19. århundre emigrerte tusenvis av polske gruvearbeidere til USA, hvor de stiftet egne menigheter slik tyske, franske, italienske og andre immigranter hadde gjort før dem. Det romersk-katolske hierarkiet i USA ønsket imidlertid å oppløse de etniske menighetene og innføre engelsk som felles språk. Dette forsett fikk mer enn språklige følger for polakkene. Endringene av menighetenes status førte til at de lokale menighetskassene ble tilført bispedømmet. Derved ble det ikke midler til det diakonale arbeidet blant innvandrerne. Dette gav støtet til en sosial revolt i det polske miljø ledet av presten Francis Hoder, som dro til Rom for å få Vatikanets medhold i konflikten. På grunn av ulydighet ble han i 1898 ekskommunisert av biskopen i Scranton, Pennsylvania. Således endte den sosiale revolt i et kirkelig brudd, da Hoder i løpet av kort tid ble samlingsfiguren for en gruppe menigheter. I 1906 valgte en synode av 17 menigheter Hoder til biskop og det påfølgende år ble han bispeviet av erkebiskopen av Utrecht.

PNCC som kirken ble kalt, begynte altså med en sosial konflikt og ikke et teologisk oppbrudd. Følgelig kunne fromhetslivet i de tilsluttede menighetene i det store og hele videreføre folkelig polsk katolisisme. Således feiret man messen på latin frem til 1920-årene og først i 1921 ble sølibatet for prester opphevet.

Utrecht-unionen

Konsekrasjonen av Hodor førte PNCC inn i et større kirkelig fellesskap basert på Utrecht-erklæringen fra 1890. På denne basis begynte så arbeidet med å utvikle en teologisk identitet for den nye kirke.

Mot slutten av det 17. århundre var også erkestiftet Utrecht kommet i en kirkerettslig konflikt foranlediget av jesuittenes krav om oppløsning av domkapitlenes status ved bispevalg. Denne konflikten førte til at erkestiftet, efter initiativ av jesuitterordenen, ble ekskommunisert i 1765. Som front mot den jesuittiske innflytelse var erkestiftet et samlingsted også for den augustinske fromhet som siden Thomas á Kempis hadde preget Frankrike og nordvest Europa.

Utrecht og ortodoksien

Erkestiftet Utrecht kom dernest tidlig i dialog med ortodoksien. I 1727 inviterte den russisk-ortodokse kirke til enhetssamtaler, men allerede i sin begynnelse ble dialogen stanset av dynastiske strider ved tsarhoffet. Efter vedtaket av Utrecht-erklæringen inviterte imidlertid Konstantinopel-partriarkatet kirkene i 1890 Utrecht-unionen på nytt til læresamtaler. Initiativet ble uheldigvis avbrutt av to verdenskriger, og samtalene ble først påbegynt i 1961. Efter en serie møter i løpet av 1970- og 80-årene, ble dialogen sluttført med et konsensusdokument kalt "Road to Unity".

PNCC i dialog med ortodoksien og Rom

PNCC hadde aktivt tatt del i samtalene med ortodoksien og kunne på denne måte i et høyst kvalifisert teologisk forum utvikle sin læremessige identitet. «Road to Unity» er siden ratifisert av PNCC som forpliktende læredokument. Derimot har de gammelkatolske kirkene i Europa ikke sluttet seg til overenskomsten, da disse siden 990-årene har vært influert av liberal protestantisme.
Valget av en polsk pave skulle imidlertid føre til en fornyet kontakt med Den romersk-katolskse kirke. På oppdrag fra pave Johannes Paul II henvendte Kardinal Casaroli seg i 1978 til PNCC med forespørsel om man var åpen for å gå inn i en dialog med Rom. I det formelle brevet skriver Casaroli om formålet med pavens initiativ til dialog: «....the conviction of the Holy Father is that our ecumenical goal must be nothing less that the achievement of full ecclesial communion».

Den romersk-katolske kirkes anerkjennelse av PNCC

Samtalene mellom Den romersk-katolske kirke og PNCC førte så til at Rom konstaterte at «the bishops of the Polish National Catholic Church are validly ordained bishops in apostolic succession."

Med en formulering som tilsvarte opphevelsen av forkjetringen av Konstantinopel i 1964, ble så ekskommunikasjonen av Hoder og PNCC i 1992 erklært av kardinal Cassidy som "erase(d) from memory and consign(ed) to oblivion." Dette førte i 1993 til en avtale om gjensidig deling av de tre pastorale sakramentene - skiftemål, sykesalving og nattverd. (Canon 844.3) Rom brukte her som modell forholdet til de orientalske kirkene.

Imidlertid hadde PNCC i dialogen med de ortodokse annammet en østkirkelig ekklesiologi. Dette medførte at PNCC i den videre dialog reserverte seg mot forestillingen om pavens universalepiskopat. Dogmene fra Vatikanum I gjenstår altså som den store skranken i forholdet til Rom.

Konkluderende betraktninger

Fremstillingen så langt lar oss forstå at PNCC er oppstått som følge av en ekskommunikasjon som i sin opprinnelse gjaldt ulydighet og ikke læremessige forhold. Siden har man på romersk-katolsk hold erkjent at skismaet den gang skyldtes en uoversiktelig situasjon. Forsoningen har fått til følge at de to kirkene idag deler tre sakramenter og fører samtale om full kommunion.

I og med Vatikanets godkjennelse av PNCCs embede og sakramentsforvaltning og den læremessige nærhet til ortodoksien, har kirken fått en plass i skjæringspunktet mellom vestkirkelig og østkirkelig kristendom. Denne priviligerte ekumeniske posisjon er blitt særlig viktig efter pave Johnannes Pauls forslag om at den enhet som fantes i det første årtusen, kan tjene som basis for kristen enhet i det nye millenium. (Ut unum sint, §§55,61)

Msgr. Roald Nikolai Flemestad, generalvikar

Redigering pågår

2011-02-23T19:30:00.000+01:00

Det utlovade inlägget från generalvikarien fick tillfälligt tas bort för redigering. Vi återkommer snarast med detta inlägg i ny version. I väntan återger vi en fin beskrivning av Ouspensky av ikonen bakom församlingsnamnet.

2011-02-23T19:12:00.000+01:00

The Protection of the Mother of God

The account of the appearance is to be found in the Life of St. Andrew “the Fool in Christ” (died 956). It is at the church of Blachernes [in Constantinople], where the robe, the veil and part of the girdle of the Holy Virgin are preserved, that the appearance occurred. During the office of the vigil, about four in the morning, St. Andrew and his disciple Epiphanius saw a majestic woman advancing towards the ambo, supported by St. John the Baptist and St. John the Evangelist, and accompanied by several saints. On reaching the center of the church, the Mother of God knelt down and remained long in prayer, her face bathed in tears. When she had prayed yet again before the altar, she took off the shining veil which enveloped her and, holding it above her head, extended it over all the people present in the church. Andrew and Epiphanius alone were able to see the appearance of the Mother of God and her veil which shone like the glory of God, but all who were present felt the grace of her protection. This invisible protection of the Mother of God, interceding with her Son for the whole universe, protection that St. Andrew could contemplate in the form of a veil covering the faithful, constitutes the central idea of the festival of October 1st: “The Virgin is today present in the church: with the choirs of the saints she prays to God invisibly for us. Angels and bishops prostrate themselves, apostles and prophets rejoice: for the Mother of God intercedes for us before the eternal God.”

The Mother of God is seen standing on a small cloud, hovering in the air above the faithful. She has both arms outstretched in a gesture of supplication, expressing her prayer of intercession. Two angels hold by either end a great veil which billows in the form of a vault over the Mother of God. The procession of saints which surrounded the Queen of the Heavens at the time of her appearance is represented by two groups of apostles and prophets with St. John the Forerunner. On his scroll: “Repent, for the Kingdom of God is near.”

To the right of the ambo, two persons in the foreground are detached from the crowd of the faithful. They are St. Andrew and St. Epiphanius, the witnesses of the appearance of the Mother of God. St. Andrew is turned towards his disciple showing him the appearance with a gesture of the right arm extended towards the Mother of God.

- from The Meaning of Icons by Leonid Ouspensky and Vladimir Lossky
St. Vladimir’s Seminary Press

KRISTI KROPP - VAR?

2011-02-18T15:45:00.000+01:00

Är då Kristi Kropp delad? Nej, inte nödvändigtvis! Interna strider och olika teologiska betoningar behöver inte betyda att Kristi Kropp är delad. Olika meningar om kroppens konstitution, betyder inte att hela kroppen är massakrerad. Så här tänker vi.

Kristi Kropp består av de ursprungliga patriarkat som har tradition tillbaka till fornkyrkan. Är man i gemenskap med något av dessa, så tillhör man Kristi Kropp - den enda, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan. Om man via sin biskop lyder under något av patriarkaten, så är man självfallet en del av Kristi Kropp. Här återfinns både Rom och de kanoniska, ortodoxa kyrkorna under Jerusalem, Antiokia, Alexandria och Konstantinopel. Om man lyder under en biskop som tillhör ett senare bildat patriarkat, men som utgått ur och godkänns av ett eller flera av de andra patriarkaten, så tillhör man självklart Kristi Kropp. Här återfinns t ex Moskva-patriarkatet och den Serbisk-ortodoxa kyrkan. Om man lyder under en biskop som utgått från något av de gamla patriarkaten eller har sin ursprungliga succession från något av de ursprungliga patriarkaten och ens ämbete och sakramentsförvaltning SAMTIDIGT också fortfarande godkänns av något av de ursprungliga patriarkaten, så tillhör man också Kristi Kropp. Här återfinner vi oss själva, PNCC och NKK.

Om man inte uppfyller något av dessa krav, hur mycket 'katolik' man än kallar sig, hur mycket 'apostolisk succession' man än anser sig ha eller hur mycket man än anser sig dela samma ('katolska') tro, så är man de facto icke en del av Kristi Kropp! Man kan befinna sig mer eller mindre nära Kristi Kropp, så som vi väl anser att Svenska kyrkan, och den Anglikanska kyrkan, åtminstone i vissa delar gör, men man är ändå, med den helige faderns ord, ett 'samfund av kyrkoliknande karaktär' och inte per definition en lem av Kristi Kropp. Anden kan verka också i dessa samfund och det gör den, självklart, och det kan finnas vissa spår och rester av katolsk tro i sådana samfund, men Anden visar samtidigt också ALLTID vägen in mot Kristi Kropp, för visar den åt något annat håll, så är det inte Guds Ande (möjligen en vindpust från ett helt annat håll...)!

Man kan alltså anse sig ha giltiga vigningar, härleda sin apostoliska succession till vissa, historiska omständigheter, diverse mer eller mindre fantasifulla omskrivningar av den kanoniska rätten, hänvisa till den eller den, någon gång möjligen, kanoniske biskopen, men det är ju inte magi vi talar om. Det krävs också en fortgående enighet med Kristi Kropp. Båda dessa saker måste vara för handen samtidigt. Om ens ämbete och ens sakramentsförvaltning inte godkänns NU av någon enda av de ursprungliga huvudlemmarna i Kristi Kropp, något av de fem ursprungliga patriarkaten, så är sådana vigningar, successioner, ämbeten etc, för att vara konkret 'null and utter void'!

Så visst finns Kristi Kropp, odelad och synlig och högst konkret, och det finns sådant som kan vara hur nära Kristi Kropp som helst, men som ändå inte är Kristi Kropp. Allt efterreformatoriskt snömos om någon s k 'osynlig kyrka', vet vi ju är helt och hållet obibliskt, okänt för både Jesus och de första kristna, och ett vulgärevangeliskt påfund som på alla sätt måste bemötas och förkastas. Med en 'osynlig kyrka' hade det varken behövts apostlar, ekumeniska koncilier, trosbekännelser eller ens någon Guds inkarnation över huvud taget...

Kristi Kyrka finns där för den som har sin syn ogrumlad och dit leder Guds Helige Ande alla kristna som vill ta sin ortodoxa, katolska tro på allvar!

GUDSMODERNS BESKYDD?

2011-02-17T16:40:00.000+01:00

Vi ber om ursäkt för de skiftande benämningarna i denna blogg och på olika inlägg, orsakade av initiala uppstartsproblem. NKK:s församling i Stockholm heter "GUDSMODERNS BESKYDD" och inget annat! Naturligtvis är det Gudsmodern Maria som åsyftas, men det förstår väl de flesta. Detta är en mycket stor och älskad Maria-fest i de ortodoxa kyrkorna, som firas 1 oktober, som alltså i framtiden blir vår församlings högtidsdag! Läs gärna vidare på denna länk från OrthodoxWiki:

http://orthodoxwiki.org/Protection_of_the_Mother_of_God

DECLARATION OF SCRANTON

2011-02-14T23:28:00.000+01:00

En kort sammanfattning av vad Nordisk-katolska kyrkan tror, finns i 'Declaration of Scranton', avfattad av biskoparna i Polish National Catholic Church 2008. Den följer här. (På NKK:s norska hemsida finns den även på norska: http://dnkk.no/scranton.html )

Declaration of Scranton

A Profession of Faith and Declaration, formulated by the Polish National Catholic Bishops, assembled at Lancaster, New York, April 28, 2008

We faithfully adhere to the Rule of Faith laid down by St. Vincent of Lerins in these terms: “Id teneamus, ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est; hoc est etenim vere proprieque catholicum.” (We hold that which has been believed everywhere, always, and of all people; for that is truly and properly Catholic.) For this reason we persevere in professing the faith of the primitive Church, as formulated in the ecumenical symbols and specified precisely by the unanimously accepted decisions of the Ecumenical Councils held in the undivided Church of the first thousand years.

Therefore, we reject the innovations of the First Vatican Council that on July 18, 1870 promulgated the dogma of papal infallibility and the universal Episcopate of the Bishop of Rome, which contradict the Faith of the ancient Church and which destroy its ancient canonical constitution by attributing to the Pope the plenitude of ecclesiastical powers over all dioceses and over all the faithful. By denial of his primatial jurisdiction we do not wish to deny the historic primacy which several Ecumenical Councils and the Fathers of the ancient Church have attributed to the Bishop of Rome by recognizing him as the Primus inter pares (first among equals).

We also reject the dogma of the Immaculate Conception promulgated by Pius IX in 1854 in defiance of the Holy Scriptures and in contradiction to the Tradition of the first centuries.

We further reject the dogmatization of the Catholic teaching of the bodily Assumption of the Blessed Virgin Mary by Pius XII in 1950 as being in defiance of the Holy Scriptures.

We reject the contemporary innovations promulgated by the Anglican Communion and the Old Catholic Churches of the Union of Utrecht. We also regard these innovations as being in defiance of the Holy Scriptures and in contradiction to the Tradition of the first centuries, namely: the ordination of women to the Holy Priesthood, the consecration of women to the Episcopate and the blessing of same-sex unions.

Considering that the Holy Eucharist (Holy Mass) has always been the central point of Catholic worship, we consider it our duty to declare that we maintain with perfect fidelity the ancient Catholic doctrine concerning the Sacrament of the Altar, by believing that we receive the Body and the Blood of our Savior Jesus Christ under the species of bread and wine. The Eucharistic celebration in the Church is neither a continual repetition nor a renewal of the expiatory sacrifice which Jesus offered once for all upon the Cross, but it is a sacrifice because it is the perpetual commemoration of the sacrifice offered upon the Cross; and it is the act by which we represent upon earth and appropriate to ourselves the one offering which Jesus Christ makes in Heaven, according to the Epistle to the Hebrews 9:11,12, for the salvation of redeemed humanity, by appearing for us in the presence of God (Hebrews 9:24). The character of the Holy Eucharist being thus understood, it is at the same time, a sacrificial feast by means of which the faithful in receiving the Body and Blood of our Savior enter into communion with one another (1 Corinthians 10:17).

We hope that Catholic theologians, by maintaining the faith of the undivided Church, will succeed in establishing an agreement in regard to all such questions that have caused controversy ever since the Church became divided.

We exhort the priests under our jurisdiction: to teach the essential Christian truths by the proclamation of the Word of God and by the instruction of the faithful; to seek and practice charity when discussing controversial doctrines; and in word and deed to set, in accordance with the teachings of our Savior Jesus Christ, an example for the faithful of the Church.

By faithfully maintaining and professing the doctrine of Jesus Christ, by refusing to accept those errors that have crept into the Church by human fault, and by repudiating the abuses in ecclesiastical matters and the tendency of some Church leaders to seek temporal wealth and power, we believe that we will effectively combat the great evils of our day, which are unbelief and indifference in matters of faith.

Most Rev. Robert M. Nemkovich
Rt. Rev. Thomas J. Gnat
Rt. Rev. Thaddeus S. Peplowski
Rt. Rev. Jan Dawidziuk
Rt. Rev. Sylvester Bigaj
Rt. Rev. Anthony Mikovsky
Rt. Rev. Anthony D. Kopka
Rt. Rev. John E. Mack

Bad birettas

2011-02-14T21:59:00.000+01:00

När vi ändå är inne på det här med birettor. Varför är det så dålig kvalitet på de flesta? Varför är det så svårt att hitta någon med stuns, som det faktiskt är lätt att vika ihop när man väl fällt ut den och som inte består av skrynklig kartong efter första mässan. Någon som har förslag på en bra leverantör, ty t o m i Rom finns det undermåliga leverantörer. Och dessutom: tips på tillverkare av capello romano, s k saturno, någon?

2011-02-14T21:52:00.000+01:00

Vi uppmärksammar att NKK nu också börjar synas i övriga bloggossfären, såsom i den alltid utmärkta bloggen Kyrkliga betraktelser.
Titta här.
http://kyrkligabetraktelser.blogspot.com/2011/02/nordisk-katolska-kyrkan-nu-ocksa-i.html
Vi tar av birettan och bugar oss för presentationen!

Tillrättaläggande

2011-02-14T19:36:00.000+01:00

På vissa romersk-katolskt inspirerade bloggar har vi mött ett hätskt motstånd mot våra påståenden om viss nattvardsgemenskap med den romersk-katolska kyrkan. Det har påståtts att det endast gäller i extrema nödfall. Då det tydligen inte räcker att hänvisa till de kyrkliga dokumenten, citerar vi några rader direkt ur "Joint Declaration on Unity" från 2006. Understrykningarna är våra egna.

Our dialogue has achieved much. For example, in a 1989 reportsummarizing the first five years of the dialogue's progress, we affirmed our agreement on the seven sacraments of the Church, in spite of some differences in practice that do not touch upon our basic common faith.

In sum, the report was able to look back over five years of dialogue and state that "we have thus far discovered no doctrinal obstacle that would impede the further growth of our churches toward that unity which we believe is Christ's will."

In view of this progress, concrete steps have been taken. In response to an inquiry from the Archbishop of Baltimore, His Excellency William Keeler, then President of the National Conference of Catholic Bishops, His Eminence Edward Cardinal Cassidy, President of the Pontifical Council for Promoting Christian Unity, stated in 1993 that members of the Polish National Catholic Church in the United States and Canada may receive the sacraments of Penance, Holy Communion and Anointing of the Sick from Roman Catholic priests if they ask for them on their own, are properly disposed and not otherwise excluded from the sacraments in line with the provisions of canon 844 §3 of The Code of Canon Law. This was followed in 1996 by a letter by Archbishop Oscar H. Lipscomb, the Chairman of the Bishops' Committee for Ecumenical and Interreligious Affairs, to the bishops of the United States spelling out in more detail the conditions under which Polish National Catholics may receive the aforementioned sacraments in the Roman Catholic Church. In 1998 the Polish National Catholic Church issued Guidelines for the Reception by Polish National Catholics of Sacraments in the Roman Catholic Church. Canon 844 §2 of The Code of Canon Law also specifies conditions under which Roman Catholics may receive the sacraments in the Polish National Catholic Church.

In light of these concrete steps towards unity, we have much for which to be thankful. Furthermore, we recognize each other's ecclesial character and sacraments, allow a certain amount of sacramental sharing, and maintain many of the same traditions. These facts bear witness to how much we have rediscovered as our common heritage.

Allt som ovan sägs om Polish National Catholic Church gäller alltså i alla tillämpliga delar på Nordisk Katolska Kyrkan som en del av PNCC.

Kommunion med Rom

2011-02-11T16:13:00.000+01:00

Det dokument som reglerar vår gemenskap med Rom har efterfrågats. Det finns att läsa via nedanstående länk. Det dokumentet öppnar alltså för nattvardskommunion mellan PNCC och Romersk-katolska kyrkan i U.S.A. NKK är en del av PNCC (f n är PNCC vår moderkyrka, men i och med att NKK inom den närmaste framtiden får sin första, egna biskop, blir PNCC och NKK systerkyrkor med fullständig nattvards-, ämbets- och sakramentsgemenskap) och kan därför redan nu gå in under detta dokument, vilket skett då motsvarande ratificerats för Norge, mellan NKK och Romersk-katolska kyrkan i Norge. Då verksamhet kommit igång i Sverige kommer vi självklart att arbeta för samma sak, en katolsk gemenskap när det gäller ämbete, nattvard och vissa andra sakrament, i vårt land, som redan de facto finns, när det gäller enskilda individer vid enskilda tillfällen, men som behöver rent kanoniskt regleras. Be alltså för Andens kraft över våra ekumeniska strävanden!

http://www.nccbuscc.org/comm/archives/2006/06-103.shtml

NKK i Norge

2011-02-11T15:41:00.001+01:00

Besök gärna NKK:s norska hemsida http://www.nordiskkatolsk.no/

Katolsk och ortodox

2011-02-11T15:29:00.000+01:00

Vad menas då med att vi är nordisk-katolska, eller katolsk-ortodoxa? Eller kanske ortodoxa katoliker? Eller varför inte, med ärkebiskop Nathan Söderbloms ord om Svenska kyrkan, evangelisk-katolska? Jo, precis det som avsågs under den odelade Kyrkans tid, d v s att vi tillhör den enda, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan, att vi erkänner samtliga gammalkyrkliga symbola, samtliga sju ekumeniska koncilier, Kyrkans sju, traditionella sakrament och att vi delar hela vår teologi med de ortodoxa kyrkorna. Däremot godtar vi inte vissa, ensidigt deklarerade, romersk-katolska dogmer, såsom t ex påvens ofelbarhet vid uttalanden 'ex cathedra' eller påvens universella jurisdiktion och vi brukar inte prästernas celibat. Däremot erkänner vi, tillsammans med de övriga, ursprungliga patriarkaten, påven (f n Benedict XVI) som Västerns patriark, biskop av Rom, 'primus inter pares' och med en speciell kallelse att verka som ledare av patriarkerna och representant för hela kristenheten. Vi har full, apostolisk succession och i de länder där NKK eller dess moderkyrka/systerkyrka PNCC (Polish National Catholic Church) är verksamma, så har vi därför, enligt bestämmelserna i den romersk-katolska Code of Canon Law, canon 844 §2-3, samt nationella dokument som klarlägger formerna för detta, bl a beslut av den romersk-katolska biskopskonferensen i U.S.A., partiell nattvardskommunion och sakramentsgemenskap med den romersk-katolska kyrkan, men också mycket goda relationer med Konstantinopels patriarkat. I våra gudstjänster använder vi både den tridentinska mässan (på folkspråket), den moderna, romersk-katolska mässan (utökad med traditionell 'epikles', men utan 'filioque'), men även en form av den Svenska kyrkans högmässa (med tillägg som ovan), och därtill några av de ortodoxa liturgierna, som Chrysostomos-liturgin, Basilius-liturgin och Jakobs-liturgin. Vi förvaltar samtliga sju sakrament, uppmuntrar klosterväsendet och deltar i all förekommande ekumenik med de övriga katolska och ortodoxa kyrkorna. Vi bedriver verksamhet i bl a U.S.A., Canada, Norge, Italien, Tyskland, Polen och snart alltså även Sverige...

Nordisk-katolska kyrkan

2011-02-11T14:52:00.000+01:00

Den nordisk-katolska kyrkan i Sverige kommer inom en snar framtid att bedriva sin verksamhet i Gudsmoderns Beskydds församling i Stockholm. Vi är en fullt ut katolsk och apostolisk kyrka som delar vår teologi med de ortodoxa kyrkorna, i den odelade Kyrkans tro. Vi firar våra gudstjänster enligt både västlig och östlig rit men vi söker också med stor kärlek bevara den nordiska och evangeliska traditionen i vårt andliga liv. Ansvarig för verksamheten i både Sverige och Norge är f n biskop electus, msgr. Roald Nikolai Flemestad, Oslo. För ytterligare information om Nordisk-katolska kyrkan (NKK), tag gärna kontakt med subdiakon Petrus Michael Catenacci, michael.catenacci@cut-e.com, som kan hänvisa dig vidare. Vi ber om alla kristnas förböner för detta ekumeniska initiativ i Sverige och lägger allt under Gudsmoderns beskydd.